SE500534C2 - Förfarande för rengöring och avfettning - Google Patents

Description

Flertalet tillverkare av medel avsedda för användning vid for- donstvätt i automatiska tvättanläggningar har valt att lösa problemet genom användning av emulsioner särskilt så kallade mikroemulsioner, som i sig förenar aktiviteten hos ett lös- ningsmedel av typ kallavfettningsmedel och en tensidblandning och medger att mängden lösningsmedel reduceras till en bråkdel av vad som erfordras vid användning av ett konventionellt kall- avfettningsmedel. Även dessa reducerade mängder lösningsmedel vållar emellertid ofta betänkligheter, i synnerhet som de emulsioner som blir resultatet när olja i smutsen adderas till mikroemulsionen och stabiliseras med finfördelade partiklar i smutsen kan vara svåra att bryta. Betänkligheterna gäller i första hand kolväte- lösningsmedel inkluderande halogenerade kolvätelösningsmedel.

Det föreligger därför ett behov av rengörings- och avfettnings- medel som ej innehåller kolvätelösningsmedel eller halogenerade kolvätelösningsmedel. Dessa medel måste vidare vara skonsamma mot lack med mera samt ge en acceptabel arbetsmiljö. Än vidare bör medlen ge lätt brytbara emulsioner med de oljor som finns i smutsen så att fullständig oljeavskiljning kan ske innan.den förbrukade rengöringslösningen förs till avlopp.

Flertalet medel för fordonsrengöring har varit anjonbaserade, ofta i kombination med olika slags nonjontensider, särskilt av typ etoxylerade alkylfenoler. Tensidblandningar för avfett- ningsändamål och bilschamponering har ansetts vara mycket kri- tiska system med höga krav på blandningsnoggrannhet för att ej bli instabila. De anses även tendera att bilda svårupplösliga geler vid spädning med vatten i synnerhet om koncentrationen av tensider är hög. De har därför levererats färdigblandade med relativt höga vatten- och hydrotrophalter. Detta har medfört stora kostnader för transport och lagring. Något system som av en eller ett fåtal vattenfria eller làgvattenhaltiga komponen- ter med ett minimum av blandnings- och doseringsutrustning kan framställa en tensid/elektrolytblandning för avfettning och (ÉÛ C) C3 Än OJ -Ü bilschamponering på platsen för användningen har hittills ej funnits.

Uppfinnaren har noga studerat problemeL och därvid funnit att en vattenfri eller lägvattenhaltig blandning av nonjontensider och utvalda laddningsgivande tensider kan formuleras på sådant sätt att den blir lätt häll- och pumpbar och vid blandning med elektrolyt och vatten utan gelning spontant bildar en klar blandning med ett minimum av omrörning exempelvis en enkel pro- peller, som drivs av vattentrycket.

En betydande fördel med tensidblandningar i stället för emul- sioner innehållande lösningsmedel är att tensidblandningar tillåter högre elektrolythalter, vilket bland annat gör att de emulsioner som bildas med oljor i smutsen bryts lättare.

Den högre elektrolythalten utgörs delvis av komplexbildare. I synnerhet vintertid då kalciumkloridinnehållande vägsalt ingår i smutsen innebär detta ett avsevärt förbättrat rengöringsre- sultat även om man av besparings- och miljöskäl använder sig av recirkulerande vatten. Med tidigare rengöringskompositioner har man ofta varit tvungen att avstå från recirkulation under den tid på âret då vägsalt använts.

Tensid/elektrolytblandningen kan anpassas för användning som avfettningsmedel, bilschampo och för allmän rengöring enbart genom variation av proportionerna elektrolyt/tensid och/eller spädningsgrad.

Föreliggande uppfinning gäller ett förfarande för rengöring och avfettning som innefattar behandling med en vattenhaltig, alka- lisk lösning som innehåller tensid och elektrolyt som delvis utgörs av komplexbildare för flervärda metalljoner. Lösningen framställs på platsen för användningen genom blandning av en lättflytande vattenfri eller i det närmaste vattenfri (under 20 vikt-X) förblandning, som innehåller en eller flera nonjonten- sider och en eller flera utvalda tensider med laddningsgivande funktion och eventuellt elektrolyt. Om förblandningen ej inne- håller elektrolyt tillsätts elektrolyt på platsen för använd- LW Cñ ___I LN QJ P- ningen. De laddningsgivande tensiderna utgörs åtmistone delvis av katjontensider, som innehåller hydroxy- och/eller etergrup- per, potentiellt katjoniska amfolyt- eller zvitterjontensider eller anjoniska fosfatestrar. Blandningen sker spontant det vill säga utan omrörning eller med endast det minimum av omrör- ning som erfordras för undvikande av skiktning beroende på vätskornas olika täthet.

Vidare gäller uppfinningen ett rengöringsförfarande som inne- fattar applicering av en tensid/elektrolytblandning som inne- håller komplexbildare och är framställd enligt uppfinningen, följd av tvätt med vatten eventuellt innehållande rengörings- medel. Dessa steg kan följas av sköljning, påläggning av glans- och avrinningsmedel med mera på känt sätt.

Den gäller även en förblandning som innehåller en eller flera nonjontensider och en eller flera utvalda tensider med ladd- ningsfunktion i för spontan bildning av en klar lösning vid blandning med elektrolyt och vatten lämpliga proportioner.

Elektrolyter kan tillföras vid blandningen eller föreligga som vattenfria partiklar homogent dispergerade i tensidblandningen.

Vidare gäller uppfinningen den erhållna blandningen som är alkalisk och innehåller elektrolyt som delvis utgörs av komp- lexbildare för flervärda metaller.

Att kompositionen är vattenfri eller nästan vattenfri skall förstås så att vatten ej är en väsentlig komponent av bland- ningen. En del av råvarorna kan finnas tillgängliga enbart i vattenlösning eller -dispersion eller behöva små mängder vatten för sin upplösning. Dessa lösningar eller dispersioner kan utan problem användas i förblandningen och ger därvid upphov till de små mängder vatten (under 20, företrädesvis under 10 vikt-% och särskilt föredraget under 5 vikt-Z) i blandningen som nämns OVafi.

Framställning av blandningen på platsen för användningen kan ske med alla kända förfaranden för blandning av två eller flera vätskor. Redan den omrörning som ispolning av vatten till den i Lfl LJ CD fl OJ p förväg tillsatta förblandningen åstadkommer är ofta tillräck- lig. Ett annat alternativ är omrörning med tryckluft men detta föredras ej, eftersom tensiderna i blandningen kan uppvisa viss tendens till skumbildning. Detta kan leda till att vätskepar- tiklar sprids i omgivningen. Lågintensiv omrörning rekommen- deras för att undvika skiktning beroende på olika täthet hos vätskorna. Av ekonomiska och praktiska skäl föredras enkla propelleromrörare.

En föredragen blandare för framställning av en emulsion enligt uppfinningen utgörs av en behållare, som i sin enklaste form kan utgöras av ett lätt modifierat plåt- eller plastfat utrus- tat med en i fatlocket monterad omrörare. Omröraren, som kan vara två eller flerbladig, är lagrad i ett rör anslutet till en tryckvattenledning. Omrörarens axel är ihålig och håligheten förgrenas utefter bladen till minst två diametralt motsatta bladspetsar och mynnar där i mot radien vinkelrät riktning på sådant sätt att reaktionskraften orsakad av det utströmmande vattnet får omröraren att rotera. En sådan blandare är föremål för svensk patentansökan nr 9002609-7.

Kravet på doseringsnoggrannhet vid den slutliga blandningen är ej stort. Det kan exempelvis räcka med en enkel nivåmätning som kan ske manuellt. Ett annat föredraget alternativ är att ut- nyttja förpackningsvolymen som mätvärde för förblandning och eventuell flytande elektrolyt och därefter späda med vatten till bestämd nivå.

Påläggning av den färdiga blandningen på de föremål, som skall rengöras kan ske på alla kända sätt. För fordon kan exempelvis handhållna sprutor, sprutramper, tillförsel som tillsats till det vatten som spolar igenom borstarna och injicering i de ledningar som tillför högtrycksvatten vara lämpliga alternativ.

För andra ändamål såsom brandsanering, avfettning med mera kan applicering genom sprutning eller doppning vara lämpligt. Det är givetvis en fördel om emulsionen efter applicering kan få verka under en lämplig kort tidsperiod innan nästa steg i rengöringsprocessen följer.

CH CJ CD CF OJ . .Pa De väsentliga komponenterna i förblandningen är nonjontensid och utvald laddningsgivande tensid. Valet av nonjontensidtyp är ej kritiskt. Alla kända nonjontensidtyper kan användas. Valet styrs i första hand av ekonomiska och miljömässiga hänsyn. Där omhändertagandet av avloppsvattnet så tillåter, det vill säga om restriktioner ej föreligger med avseende på tensidval eller om tensid och lösningsmedel kan avlägsnas från avloppsvattnet före behandling i reningsverk, föredras alkoxylerade alkyl- fenoler, särskilt sådana som är etoxylerade eller propoxylerade och etoxylerade. Dessa nonjontensider ger i förhållande till sin kostnad den bästa effekten.

Andra föredragna nonjontensider är alkoxylerade högre alko- holer, alkoxylerade högre fettsyror och alkylglykoaider som miljömässigt har högre acceptans och kan utnyttjas i kom- positioner som är effektmässigt likvärda med de alkylfenol- baserade men prismässigt ogynnsammare. Såväl primära som sekundära alkoholer och så kallade oxoalkoholer kan användas. Även kväveinnehållande nonjontensider såsom alkoxylerade alkyl- amider, alkoxylerade alkylaminer och tertiära alkylaminoxider kan användas men är som regel så dyra, att de ej kan utgöra någon dominerande del av kompositionen. Små tillsatser för att modifiera tensidegenskaperna kan bli aktuella. I den mån dessa tensider kan anlagra väte till en tertiär kväveatom och åtmins- tone temporärt antaga en kvaternär struktur betraktas de i sammanhang med uppfinningen som potentiella katjontensider.

Lämpliga nonjontensider är förhållandevis hydrofoba. När det gäller de ovannämnda etoxylaten hänför de sig till de kate- gorier som vanligen brukar kallas lågetoxylerade till medel- etoxylerade. Beträffande alkylfenolerna är lämpligt område l till 10 mol företrädesvis 2 till 9 mol etylenoxid om alkyldelen består av 6 till lO kolatomer. Beträffande alkanoler är lämplig alkylkedjelängd 8 till 15 kolatomer och antalet etylenoxid- enheter l till 9, företrädesvis 2 till 7. Även alkoxylerade nonjontensider som innehåller propylenoxid och/eller butylen- (fn CJ CJ “a m, | [N oxid kan användas om andelen etylenoxid molmässigt föreligger i överskott. Andra användbara tensider är så kallade ändgrupps- kapslade alkoxylerade nonjontensider, det vill säga tensider där den avslutande DH-gruppen förestrats eller företrats med bibehållande av nonjonkaraktären.

Nonjontensider som lämpar sig för användning i kompositioner enligt uppfinningen bör vara relativt lättflytande. Flytförmå- gan påverkas bland annat av den hydrofoba gruppens grenings- grad. Grenade hydrofoba grupper ger ökad lättflutenhet. Även bredare fördelning av antalet kolatomer i kedjan ger ökad lätt- flutenhet En nonjontensid med enhetlig etoxyleringsgrad kan användas men blandningar ger fördelar med hänsyn till köldstabilitet och reducerade gelningstendenser. En särskilt föredragen blandning är nonvlfenoletoxylat med 9 mol etylenoxid tillsammans med nonylfenoletoxylat med 4 mol etylenoxid. En annan föredragen blandning med bättre egenskaper med hänsyn till miljön är fett- alkoholetoxylat med alkylkedjelängd ll kolatomer och 5 mol etylenoxid tillsammans med fettalkoholetoxylat med samma fett- alkohol och 7 mol etylenoxid i förhållande inom området 1:1 till 2:1. Egenskaperna hos denna senare blandning kan ytter- ligare förbättras genom tillsättning av fettalkoholetoxylat med alkylkedjelängd ll kolatomer och 3 mol etylenoxid i mängder motsvarande upp till 45 vikt-X av totalmängden nonjontensid.

Nonjontensider med lägre etoxyleringsgrad är användbara men föredras ej, eftersom andelen oetoxylerat material ökar och kan orsaka arbetsmiljöproblem bland annat med hänsyn till lukten.

Detta är särskilt markant när det gäller etoxylerade fett- alkoholer. I den mån så kallade snävområdesalkoxylat blir tillgängliga till kommersiellt acceptabla priser kommer sanno- likt det lämpliga området ifråga om etoxyleringsgrad att för- skjutas nedåt.

I kompositionerna ingår även en eller flera tensider som har förmåga att bibringa tensidmicellerna en positiv eller negativ (N CD CD U1 pd -h laddning. Dessa andra tensider är till sin karaktär antingen katjoniska eller anjoniska. Katjoniska tensider föredras. Ytor i kontakt med vatten tenderar att anta negativ laddning. Katjo- niska tensider ger tensidmicellerna en positiv laddning. Kon- takten mellan tensidmiceller, smuts och ytor som skall rengöras förbättras därför om den laddningsgivande tensiden är katjo- nisk. Katjoniska tensider har dessutom en positiv effekt när det gäller att hindra metallkorrosion. Behovet av särskild inhibitor reduceras eventuellt så långt att ingen inhibitor behövs.

Katjontensid innefattar även vissa föreningar, som under de rådande användningsbetingelserna, är potentiella katjonten- sider, det vill säga kan anta katjonkaraktär och ge tensid- micellerna en positiv laddning.

I begreppet katjontensid enligt ovan inkluderas därför även till exempel amfolyttensider såsom betainer och sultainer och zwitterjontensider.

Utöver långa och korta alkylkedjor kan katjontensiderna inne- hålla bensyl- och fenylgrupper samt hydroxy-, ester- och eter- grupper, särskilt polyglykoletergrupper såsom polyetylenglykol- etergrupper med kedjelängd 2 till 20 etylenoxidenheter.

Etoxylering förbättrar katjontensidernas hydrotropegenskaper och minskar risken för gelning vid spädning med vatten. Viss andel (5 till 50 vikt-Z) av totalmängden katjontensid skall utgöras av katjontensider innehållande hydroxy- och/eller eter- grupper. Särskilt föredragna katjontensider innehåller en eller flera polyetylenoxidgrupper med tillsammans 3 till 30 polyeten- oxidenheter Katjonernas motjoner kan utgöras av de gängse, det vill säga halogenider, sulfater med mera. Om kompositionerna används under omständigheter där korrosion är ett allvarligt problem kan organiska motjoner såsom citrat~ och propionatjoner vara att föredra. Det ligger även inom uppfinningens ram att låta en del av motjonerna utgöras av anjontensider. 01 L) C) Qw 04 -F Om anjontensider används som motjoner till katjontensider före- dras relativt billiga tensider såsom alkylbensensulfonat, al- kansulfonat, olefinsulfonat och alkylsulfat med alkylkedjelängd inom omrâdet 8 till 22 kolatomer.

Anjontensid använd som laddningsgivande tensid skall vara av fosfatestertyp. Särskilt föredragna är alkylfenoler respektive fettalkoholer, som förestrats med fosforföreningar.

I kompositionerna kan även ingå relativt låga halter av hydro- troper som helt eller delvis kan bestå av polära lösningsmedel.

Dessa har ingen eller ringa effekt pà rengöringsprocessen, men modifierar förblandningens egenskaper särskilt med avseende på viskositet, dispergeringsegenskaper och köldstabilitet. De pä- verkar även den färdiga blandningens köldstabilitet.

I kompositioner enligt uppfinningen ingår olika elektrolyter såsom alkali, komplexbildare med flera. För rengöring av lands- vägsfordon bör pH i allmänhet ligga inom området 8 till 12. För personbilar ligger lämpligt omrâde inom den lägre eller mittre delen av detta område. För lastbilar och andra tyngre fordon inom den mittre eller högre delen. Kompositionen bör innehålla en tillräcklig alkalireserv för att pH ej skall pâverkas av eventuella sura komponenter i fordonssmutsen. pH-justering och inställning av lämplig alkalinitet kan ske genom användning av en komplexbildarlösning med alkaliöverskott, tillsättning av lösningar av alkalimetallhydroxid och/ eller ammonium eller fast alkali såsom alkalimetallkarbonat.

Ett intressant förfarande är att låta förblandningen vara förhållandevis sur exempelvis genom användning av syraformen till en eller flera anjontensider eller genom tillsättning av en hydrotrop i syraform. Anjontensidinnehållande förblandningar uppvisar ofta en förhöjd stabilitet om de föreligger i sur form. Erforderlig alkalinitet i den slutliga blandningen kan erhållas genom anpassning av elektrolyttillsatsen. 10 Komplexbildarna kan utgöras av oligomera eller polymera fos- fater såsom pyrofosfat, tripolyfosfat, metafosfat etc., amino- polykarboxylater såsom nitrilotriättiksyra (NTA), etylendiamin- tetraättiksyra (EDTA) med flera, fosfonater och aminofosfona- ter. Dessa kan i många fall delvis ersättas med oligomera eller polymera polykarboxylatföreningar och/eller katjonbytande zeo- liter.

I den man elektrolyten i vattenfritt tillstànd är i fast form kan den föreligga som dispergerade smàpartiklar suspenderade i tensidblandningen, men detta kräver i allmänhet en avancerad blandningsapparatur, som innefattar finmalning av partiklarna och föredras ej. I vattenfritt tillstånd innefattas även de fall då huvuddelen av det närvarande vattnet föreligger som kristallvatten. Flertalet lämpliga komplexbildare finns på marknaden i form av koncentrerade lösningar till ett pris per aktiv substans som understiger priset för den vattenfria produkten. Även när komplexbildaren kan köpas till konkurrenskraftigt pris i vattenfri form är det vanligen att föredra att tillsätta den i samband med den slutliga blandningen antingen som pulver eller som vattenlösning, eftersom tillsatsen av finmalda par- tiklar starkt ökar tensidblandningens viskositet, höjer grum- lingspunkten och minskar stabiliteten samt gör blandningen mer gelningsbenägen.

För att underlätta för slutanvändare att utnyttja uppfinningen föredras att även elektrolyten levereras förblandad. Förbland- ningen innehåller da alla tillsatser av elektrolyttyp som behövs för en viss applikation. Föredragna kompositioner är flytande och innehåller lösta elektrlyter. Når det exempelvis gäller de tidigare nämnda blandningarna av NTA och tripolyfos- fat kan detta innebära vissa restriktioner med avseende på hal- ter med mera. Om NTA föreligger som 38%-ig lösning i form av natriumsalt ger blandningar innehållande 1 vikt% 50%-ig kali- lut, 66 vikt% NTA-lösning och 33 vikt% kaliumtripolylösning (f: (_ 7 CD LH 04 J* ll utfällning av natriumtripolysalt. Om halten kaliumtripolyfos- fatlösning ökas till 40 Z uteblir utfällningen. Blandningsför- hållanden på omkring 1:1 av resp. lösningar föredras ur effek- tivitetssynpunkt.

Tensid/elektrolytblandningar enligt uppfinningen har, jämfört med exempelvis tidigare nämnda emulsioner, hög tolerans för utsaltning. Beroende på utspädning kan viktförhållanden totalmängd tensid till totalmängd elektrolyt mellan 1:99 och 99:1 tolereras utan stabilitetsproblem. Ur effektivitetssyn- punkt föredras emellertid ett snävare område exempelvis ten- sid/elektrolyt mellan lO:1 och 1:70 och särskilt 20:1 till 1:50.

Utöver de nämnda tillsatserna kan blandningar enligt uppfin- ningen innehålla andra vanliga tillsatser till denna typ av medel såsom fluortensider för att öka vätningen av plastytor med mera, korrosionsinhibitorer, stabiliseringsmedel, löslig- hetsförmedlare (hydrotroper), viskositetsreglerare, fryspunkt- nedsättande medel etc.

Förhållandet nonjontensid till katjontensid om sådan ingår bör vara minst 2:3 och företrädesvis minst 1:1. Eftersom nonjon- tensiden kostnadsmässigt ställer sig avsevärt billigare än katjontensiden föredras att öka dess halt så långt det är möjligt utan att allvarligt försämra produktens prestanda.

Möjligheterna till detta är vida större när nonjontensiden helt eller till avsevärd del utgörs av alkoxylerade nonylfenoler. I dessa fall kan man åstadkomma mycket effektiva blandningar med ett förhållande nonjontensid till katjontensid på 100:l och ibland ännu högre. Här det gäller blandningar baserade på alkoxylerade högre alkoholer är förhållandena ej lika gynnsamma och lämpliga blandningsförhållanden ligger därför närmare de lägre värdena ovan. Lämpliga blandningsförhållande avseende nonjontensid till katjontensid är således från 2:3 till 15021, företrädesvis 1:1 till l0O:1 och mer föredraget från 1:1 till 80:1. 01 (D CD U1 OJ .fe l2 I den mån fosfatestrar används som laddningsgivande tensider förhållandet nonjontensid till anjontensid vara minst 2:3 före- trädesvis minst l:l. Även i detta fall kan andelen laddningsgi- vande tensid vara mycket liten. Förhållanden nonjontensid till anjontensid på 100:l är fullt användbara. Allmänt sett bör emellertid förhållandet ej överstiga 80:l.

Utöver det redan nämnda användningsområdet, rengöring av lands- vägsfordon, är förfaranden och medel enligt uppfinningen lämp- liga för ett stort antal olika applikationer såsom avfettning inom industrin, rengöring av maskiner och lokaler i verkstäder och industrier, rengöring av jordbruks- och anläggningsmaski- ner, rengöring av flygplan, sanering efter bränder med mera.

Den tensidinnehållande förblandningen behöver i flertalet fall ingen särskild anpassning, utan har en i stort sett universell användbarhet. Anpassningen till särskilda användningsområden sker i huvudsak genom valet av elektrolyttillsats. Denna an- passning underlättas sålunda i hög grad genom förfarandet med slutblandning i direkt anslutning till användningsstället.

Kompositioner enligt uppfinningen kommer att i stor utsträck- ning användas i lokaler där temperaturerna vintertid kan bli mycket låga. Det är därför fördelaktigt om både koncentrat och färdiga emulsioner förblir stabila nära ned till eller under fryspunkten. Begynnande instabilitet visar sig genom grumling.

Stabilitet bör föreligga ned till +10 °C, företrädesvis ned till 0 OC och mer föredraget till -8 °C eller lägre. Erfaren- hetsmässigt förefaller kompositioner med god stabilitet i den färdiga emulsionen även vara tillfredsställande stabila i koncentratform.

Vidare bör kompositionerna kunna spädas med kallvatten utan att uppvisa gelningstendenser. Som en snabb lämplighetstest tilläm- pas blandning av 15 g koncentrat, 3 g 38 X-ig NTA-lösning och spädning till l liter med kranvatten (+8 °C) under omrörning med magnetomrörare. Under dessa omständigheter betraktas en tid LH CD CD 07 04 $\ 13 på 1 minut till fullständig dispergering och bildning av en klar, svagt opaliserande vätska som tillfredsställande.

Exempel 1. En blandning bestående av 33,6 vikt-X alkylfenoletoxylat med omkring 10 kolatomer i alkyldelen och 4 mol etylenoxid, 28,0 vikt-Z nonylfenoletoxylat med 9 mol etylenoxid, 31,4 vikt-Z fenoletoxylat med 4 mol etylenoxid, 1,6 vikt-Z kvaternärt kokosfettaminetoxylat med omkring 10 mol etylenoxid, 0,6 vikt-Z cetyltributylammoniumbromid, 4,8 vikt-Z propylenglykol framställdes, Blandningen var en klar hållbar vätska. 200 liter av blandningen blandades med 25 liter NTA-lösning (38 vikt Z) som dessutom innehöll ett lutöverskott på 1 till 5 vikt %. Blandningen späddes till 1000 liter med kallvatten från en vattenledning. Inga gelningstendenser observerades vid späd- ningen. Kompositionen, som var en klar vätska med mycket liten opalescens, applicerades genom sprayning på infettade och smut- siga maskindelar. Efter avspolning med vatten under högt tryck var delarna både rena och effektivt avfettade. 100 liter av blandningen blandades med 25 liter NTA-lösning (38 vikt Z) innehållande lutöverskott. Blandningen späddes till 1000 liter med kallvatten. Kompositionen var en klar vätska med mycket svag opalescens och applicerades genom sprutning på smutsiga bilundereden. Avspolning med högtrycksspruta gav en synnerligen effektiv rengöring. Kompositionen användes även för injioering i en högtryckstvätt för personbilar och visade sig förstärka rengöringseffekten i hög grad. 50 liter av blandningen blandades med 5 liter NTA-lösning (38 vikt Z). Blandningen späddes till 1000 liter med kallvatten.

Kompositionen var liksom i övriga fall en klar, mycket svagt opaliserande lösning. Den applicerades via en sprutramp på lastbilar med överbyggnad. Efterföljande tvätt i en tvätt- anläggning med högtryckssprutor kompletterade med handhàllna OI (_ CD (f: OJ _12. 14 högtryckssprutor på för rampmonterade sprutor oâtkomliga ställen visade, jämfört med mikroemulsioner som levererats färdigblandade, förbättrat resultat. 5 liter av blandningen blandades med 2,5 liter NTA-lösning (38 vikt X) och späddes till 1000 liter med kallvatten. Komposi- tionen var liksom i övriga fall en klar mycket svagt opalise- rande lösning. Den applicerades via en sprutramp pá person- bilar. Efterföljande tvätt i en borsttvättanläggning visade, jämfört med mikroemulsioner som levererats färdigblandade, förbättrat resultat.

Exempel 2. En blandning av 16,3 vikt-X etoxylerad fettalkohol med 11 kolatomer i alkoholkedjan och 7 mol etylenoxid per mol fettalkohol, 32,7 vikt-% etoxylerad fettalkohol med ll kolatomer i alkoholkedjan och 5 mol etylenoxid per mol fettalkohol, 41,5 vikt-Z katjontensid av typ kvaternärt kokosfettaminetoxylat med omkring 15 mol etylenoxid, 0,5 vikt-Z monocetyltributylammoniumbromid, 2,5 vikt-Z propylenglykol, 6,5 vikt-X natrium-N-laurylsarkosinat (35 Z-ig lösning), framställdes. Produkten var en klar, hållbar vätska. Den användes på samma sätt som produkten enligt exempel 1 och upp- visade likvärdiga egenskaper med avseende på dispergering utan gelbildning och rengöringsresultat.

Exempel 3.

Försök 2 upprepades med skillnaden att halten nonjontensid öka- des till 55,5 vikt-Z och helt utgjordes av fettalkoholetoxylat med ll kolatomer i alkoholkedjan och 5 mol etylenoxid per mol fettalkohol samtidigt som tillsatsen av natrium-N-laurylsarko- sinat bortföll. Kompositionen var en klar vätska och kunde användas pà samma sätt och med likvärdiga resultat som komposi- tionen enligt exempel 2. Prov av kompositionen enligt exempel 2 och exempel 3 späddes i proportionerna l5 g íörblandning, 3 g NTA-lösning (38 vikt-Z) och kallvatten till l liter. De erhåll- ( )'1 J CD 01 .N 15 na blandningarna underkastades prov med avkylning. Komposi- tionen enligt exempel 2 grumlades först vid -5 °C den enligt exempel 3 grumlades vid +8 °C.

Exempel 4.

Försök 3 upprepades med skillnaden att hela nonjontensidmängden nu utgjordes av fettalkoholetoxylat med 11 kolatomer i alkohol- kedjan och 7 mol etylenoxid per mol fettalkohol. Kompositionen späddes på samma sätt som enligt exempel 3. De erhållna emul- sionerna uppvisade bättre köldstabilitet än de enligt exempel 3 men visade större tendens till gelning vid spädning med vatten (klarade ej gelningsprovet enligt ovan).

Exempel 5. En blandning av 63,4 vikt-Z etoxylerad fettalkohol med ll kolatomer i alkoholkedjan och 5 mol etylenoxid per mol fettalkohol, 5,8 vikt-2 fettalkohol med 9 kolatomer i alkoholkedjan och alkoxylerad med 3 mol propylenoxid och 9 mol etylenoxid, 18,7 vikt-2 katjontensid av typ kvaternärt kokosfettamin- etoxylat med omkring 15 mol etylenoxid, 3,0 vikt-Z monocetyltributylammoniumbromid, 9,1 vikt-Z etanol _ framställdes. Produkten var en klar, lättflytande vätska. Den användes på samma sätt som produkten enligt exempel l och uppvisade jämförbara resultat.

Exempel 6. En förblandning framställdes av _54,3 vikt-Z fettalkoholetoxylat med ll kolatomer i alkoholkedjan och i genomsnitt 5 mol etylenoxid, 31,4 vikt-X katjontensid av typ kvaternärt kokosfettaminetoxylat med omkring 15 mol etylenoxid, l4,3 vikt-Z etanol.

Produkten var en klar, lättílytande vätska. Den användes på samma sätt som produkten enligt exempel l och uppvisade likvärdiga egenskaper. Den blandades vidare med NTA-lösning (38 vikt Z) innehållande lutöverskott i proportionerna 5 Z koncentrat och 25 X NTA-lösning, rest vatten. Av blandningen s» f, OI CS CI 16 blandades S till 10 Z med vatten. Produkten användes som bilschampo i en automatisk tvättanläggning och visade utmärkta rengöringsegenskaper.

Exempel 7.

Försök 6 upprepades med utbyte av NTA-lösningen mot en klar flytande blandning av 49,5 Z NTA-lösning (38 X-ig), 49,5 Z kalipol (50 Z-ig kaliumtripolyfosfatlösning) och 1 Z 50 Z-ig kalilut. Blandningen användes som bilschampo på samma sätt som den tidigare och visade ett utmärkt rengöringsresultat.

Exempel 8. 5 liter av íörblandningen enligt exempel 6 blandades med 70 liter vatten. 10 liter av blandningen späddes till 100 liter.

Blandningen utnyttjades som bilschampo. Rengöring verkade att börja med bra, det vill säga smutsen löstes. Vid sköljning bildades emellertid hårt fastsittande smutsränder. Efter tillsättning av NTA-lösning enligt exempel 6 och ny applicering kunde smutsen avlägsnas genom spolning på samma sätt som vid försöket enligt exempel 6.

Exempel 9.

En förblandning framställdes av 35,5 vikt Z íettalkoholetoxylat med i genomsnitt ll kolatomer i fettalkoholen och i genomsnitt 5 mol etylenoxid, 12,0 vikt Z fettalkoholetoxylat med i genomsnitt 11 kolatomer i alkoholen och i genomsnitt 7 mol etylenoxid, 37,2 vikt Z kvaternârt kokosfettaminetoxylat med omkring 15 mol etylenoxid, 6,2 vikt Z natrium-N-laurylsarkosinat (35 Z ig lösning), 9,1 vikt Z etanol.

Blandningen var en klar lättflytande lösning. Den användes på samma sätt som blandningen enligt exempel 1 och uppvisade likvärdiga egenskaper. (11 (_ \ -W U1 (U |\ 17 Exempel 10. En förblandning framställdes av 27,4 vikt-Z íettalkoholalkoxylat innehållande blandning av etylenoxid och propylenoxid (Niravon B12DF, biologiskt nedbrytbar lägskummande nonjontensid), 36,1 vikt-% íettalkoholalkoxylat innehållande blandning av etylenoxid och propylenoxid (Miravon B79R), biologiskt nedbrytbar lägskummande nonjontensid), 9,5 vikt-Z kumensulfonat (vattenfri), 9,5 vikt-X vatten, 17,5 vikt-Z natrium-N-laurylsarkosinat (35 Z-ig lösning), Blandningen var en klar, lättflytande lösning. Den användes pä samma sätt som produkten enligt exempel 1 och uppvisade likvär- diga egenskaper.

Exempel 11. En förblandning framställdes av 10,9 vikt-Z íettalkoholetoxylat med i genomsnitt 11 kolatomer i alkoholkedjan och i genomsnitt 5 mol etylenoxid, 14,8 vikt-X fettalkoholetoxylat med i genomsnitt 11 kolatomer i alkoholen och 7 mol etylenoxid, 18,2 vikt-Z fettalkoholetoxylat med i genomsnitt 11 kolatomer i alkoholkedjan och i genomsnitt 3 mol etylenoxid, 19,8 vikt-% fosíatester av nonylíenoletoxylat med 4 mol etylenoxid, 16,5 vikt-Z dipropylenglykolmetyleter, 14,8 vikt-Z kumensulfonat (vattenfri), " 5,0 vikt-Z vatten, Blandningen var en klar, lättílytande lösning. Den användes på samma sätt som blandningen enligt exempel 1 och uppvisade likvärdiga egenskaper.

Exempel 12. En förblandning framställdes av 12,4 vikt-Z fettalkoholetoxylat med i genomsnitt 11 kolatomer i alkoholkedjan och i genomsnitt 5 mol etylenoxid, '1 .J (Ä (J) K J\l . r;- 18 16,0 vikt-Z fettalkoholetoxylat med i genomsnitt 11 kolatomer i alkoholen och i genomsnitt 7 mol etylenoxid, 19,6 vikt-Z íettalkoholetoxylat med i genomsnitt 11 kol- atomer i alkoholkedjan och i genomsnitt 3 mol etylenoxid, 21,4 vikt-X fosfatesterblandning bestående av 50 vikt-Z fosfatester av ett fettalkoholetoxylat av en fettalkohol med 12 till 14 kolatomer och etoxylerad med 3 mol etylen- oxid och 50 vikt-Z fosfatester av ett fettalkoholetoxylat av en fettalkohol med 14 till 20 kolatomer och etoxylerad med 8 till 12 mol etylenoxid, 9,1 vikt-Z dipropylenglykolmetyleter, 16,0 vikt-Z kumensulíonat (vattenfri), 5,5 vikt-% vatten, Blandningen var en klar, lättflytande lösning. Den användes på samma sätt som blandningen enligt exempel 1 och uppvisade lik- värdiga egenskaper.

Exempel 13. En förblandning framställdes av 38,5 vikt-Z fettalkoholetoxylat med i genomsnitt 11 kol- atomer i alkoholkedjan och i genomsnitt 5 mol etylenoxid, 11,5 vikt-X fettalkoholetoxylat med i genomsnitt 11 kol- atomer i alkoholen och i genomsnitt 7 mol etylenoxid, 14,4 vikt-Z fettalkoholetoxylat med i genomsnitt 11 kol- atomer i alkoholkedjan och i genomsnitt 3 mol etylenoxid, 20,0 vikt-% fosfatester av nonylíenoletoxylat med 4 mol etylenoxid, 11,3 vikt-Z dipropylenglykolmetyleter, 4,3 vikt-Z kumensulfonat (vattenfri), Blandningen var en klar, lättflytande lösning med pH mellan 3 och 4. 15 g av blandningen blandades med 2 g NTA (38 Z-ig lösning) och späddes till 100 ml med kranvatten. Blandningen var grumlig men klarnade vid tillsättning av små mängder kali- lut. Om kaliluten i stället sattes till NTA-lösningen blev blandningen klar direkt vid spådningen.

Claims (9)

nu! _. CJ frfi '"\ ' \ 1.; \-' \" _' (51 19 Exempel 14. För att testa olika köldstabiliserande tillsatser gjordes följande test. En grundblandning innehållande 52,0 vikt-Z fettalkoholetoxylat med i genomsnitt ll kolatomer i fettalkoholen och i genomsnitt 5 mol etylenoxid, 42,5 vikt-X kvaternärt kokosfettaminetoxylat med omkring 15 mol etylenoxid, 0,5 vikt-Z monocetylammoniumbromid, framställdes. Resterande 5 vikt-Z utgjordes av en rad olika lösningsmedel respektive andra tillsatser som brukar anses vara köldstabiliserande. Blandningen späddes i de tidigare nämnda proportionerna 15 g förblandning, 3 g NTA (38 vikt-Z) och rest till 1 liter kranvatten. Nollprovet där de extra 5 vikt-X-en utgjordes av vatten grum- lades vid +10 °C medan proverna med vardera 5 vikt-Z-ig till- sats av propyllaktat, natrium-N-laurylsarkosinat (35 vikt-Z) och fettalkohol med i genomsnitt ll kolatomer etoxylerad med i genomsnitt 7 mol etylenoxid ej grumlades förrän vid -5 °C. Andra tillsatser hade som regel viss effekt pä köldstabiliteten men denna effekt var mindre än när det gäller de tre nämnda. En rad olika spädningsförhâllanden prövades utöver det nämnda. Grumlingspunkten visade sig i stort sett oberoende av späd- ningsförhällandet. Pntøntkrnv

1. Förfarande för rengöring och avfettning innefattande behand- ling med en vattenhaltig, alkalisk lösning innehållande tensid och elektrolyt kännetecknat därav att lösningen framställs pä platsen för användningen genom blandning av en lättflytande vattenfri eller i det närmaste vattenfri (under 20 vikt-Z) för- blandning, som innehåller en eller flera nonjontensider och en eller flera tensider med laddningsgivande funktion och eventu- ellt elektrolyt i lösning eller i form av fasta, dispergerade, finfördelade partiklar, med vatten och, om förblandningen ej innehåller elektrolyt, fast elektrolyt, flytande elektrolyt UK LJ (jr: 20 eller elektrolytlösning på platsen för användningen, varvid de laddningsgivande tensiderna utgörs av katjontensider, som åtminstone delvis innehåller hydroxy- och/eller etergrupper, potentiellt katjoniska amfolyt- eller zvitterjontensider eller anjoniska fosfatestrar och elektrolyten åtminstone till en del utgörs av komplexbildare för flervärda metalljoner och bland- ningen sker spontant det vill säga utan omrörning eller med endast det minimum av omrörning som erfordras för undvikande av skiktning beroende på vätskornas olika täthet.

2. Förfarande enligt krav 1 kännetecknat därav att den ladd- ningsgivande tensiden är katjonisk eller potentiellt katjonisk och att förhållandet mellan totalhalten av nonjontensid, bort- sett från kväveinnehållande nonjontensider som kan anta kat- jonisk laddning, och katjontensid ligger inom området 2:3 till 150:1, företrädesvis inom området 1:1 till 100:1 och mer föredraget 1:1 till 80:1.

3. Förfarande enligt krav 1 kännetecknat därav att den ladd- ningsgivande tensiden utgörs av anjoniska fosfatestrar av, eventuellt alkoxylerade, alkylfenoler eller fettalkoholer och att förhållandet mellan totalhalten nonjontensid och anjon- tensid ligger inom området 2:3 till 100:1, företrädesvis inom området 1:1 till 80:1.

4. Förfarande enligt krav 1 till 3 kännetecknat därav att separat elektrolyt eller elektrolytlösning tillsätts vid blandningen och innehåller alkaliska substanser och komplex- bildare för flervärda metalljoner och att pH i den färdiga blandningen ligger inom området 8 till 12.

5. Självblandande komposition avsedd som förblandning för fram- ställning av en för rengöringsmedel avsedd stabil, vatten- och elektrolytinnehållande blandning med en enkel blandningsutrust- ning på platsen för användningen känneteoknad därav att kompo- sitionen är lättflytande och vattenfri eller nästan vattenfri och innehåller en eller flera nonjontensider och en eller flera tensider med laddningsgivande funktion och eventuellt en eller 5:9; 5:“% 21 flera elektrolyter i lösning eller i form av fasta finfördelade partiklar, varvid den eller de laddningsgivande tensiderna utgörs av katjontensider, som åtminstone delvis innehåller hydroxy- och/eller etergrupper, potentiellt katjoniska amfolyt- eller zwitterjontensider eller anjoniska fosfatestrar och den slutliga blandningen är alkalisk och innehåller komplexbildare för flervärda metalljoner samt att förblandningen bibringats sådana egenskaper att blandningen sker spontant det vill säga utan omrörning eller med endast det minimum av omrörning som kan behövas för undvikande av skiktning på grund av vätskornas olika täthet.

6. Komposition enligt krav 5 kännetecknad därav att den ladd- ningsgivande tensiden är katjonisk eller potentiellt katjonisk och att förhållandet mellan totalhalten av nonjontensid, bort- sett från kväveinnehållande nonjontensider, som kan anta katjo- nisk laddning, och katjontensid ligger inom området 2:3 till l50:l, företrädesvis inom området 1:1 till lO0:l och mer föredraget 1:1 till 80:l.

7. Komposition enligt krav 5 kännetecknad därav att den ladd- ningsgivande tensiden består av anjoniska partialestrar av fosforsyra_och, eventuellt alkoxylerade, alkylfenoler eller fettalkoholer och att förhållandet mellan totalhalten nonjon- tensid och anjontensid ligger inom området 2:3 till lOO:1, företrädesvis inom området 1:1 till 80:l.

8. Vattenhaltig, alkalisk, tensid/elektrolytblandning erhållen genom blandning av en sjëlvblandande förblandning med vatten och eventuellt elektrolyt kännetecknad därav att beredningen sker i en blandningsutrustning på platsen för användningen och att förblandningen är lättflytande och vattenfri eller nästan vattenfri och innehåller en eller flera nonjontensider och en eller flera tensider med laddningsgivande funktion och even- tuellt en eller flera elektrolyter samt, om förblandningen ej innehåller elektrolyt, elektrolyt, varvid de laddningsgivande tensiderna utgörs av katjontensider, som åtminstone delvis innehåller hydroxy- och/eller etergrupper, potentiellt katjo- (al CZ CL UI r 22 niska amfolyt- eller zvitterjontensider eller anjoniska fosfat- estrar, den vattenhaltiga tensid/elektrolytblandningen innehål- ler komplexbildare för flervärda metalljoner och blandningen sker spontant det vill säga utan omrörning eller med det mini- mum av omrörning som kan behövas för undvikande av skiktning på grund av vëtskornas olika täthet.

9. Användning för rengöringsändamål av en alkaliska vatten- haltig tensid/elektrolytblandning, kännetecknad därav att blandningen erhålles genom blandning av en självblandande förblandning med vatten och eventuellt elektrolyt, varvid beredningen sker i en blandningsutrustning på platsen för användningen och förblandningen är flytande och vattenfri eller nästan vattenfri och innehåller en eller flera nonjontensider och en eller flera tensider med laddningsgivande funktion och eventuellt en eller flera elektrolyter i lösning eller i form av fasta finfördelade partiklar samt, om förblandningen ej redan innehåller elektrolyt, elektrolyt varvid de laddnings- givande tensiderna utgörs av katjontensider, som åtminstone delvis innehåller hydroxy och/eller etergrupper, potentiellt katjoniska amfolyt- eller zwitterjontensider eller anjoniska fosfatestrar och elektrolyten åtminstone till en del utgörs av komplexbildare för flervärda metalljoner och blandningen sker spontant det vill säga utan omrörning eller med det minimum av omrörning som kan behövas för undvikande av skiktning på grund av vätskornas olika täthet.