finlandssvensk

finlandssvensk

1. som rör, utmärker eller härstammar från den folkgrupp i Finland som har svenska som modersmål

   Etymologi: Under början av 1910-talet kände den svenskspråkiga folkgruppen i Finland behov av att på ett adekvat sätt benämna sig själva. Sent på hösten år 1912 segrade språkvetare Rolf Pippings inlämnade förslag i tidningen "Studentbladet" med termen "finlandssvenskar". På så sätt togs adjektivet "finlandssvensk" i bruk.

   Antonymer: estlandssvensk, rikssvensk, sverigesvensk

Finländsk litteratur (=litteratur på någondera av Finlands två nationalspråk). Då man särskilt vill framhålla att litteraturen är skriven av finskspråkiga författare på finska är det språkligt korrekt att tala om finsk litteratur. Om man däremot vill framhålla att litteraturen är skriven på svenska av svenskspråkiga (finlandssvenska) författare i Finland är det språkligt korrekt att tala om finlandssvensk litteratur.

Det bör dock påpekas att man i Sverige inte alltid har klart för sig distinktionen mellan adjektiven "finsk", "finländsk" och "finlandssvensk".

finlandssvensk

1. person, i synnerhet man, från Finland som tillhör den svenskspråkiga folkgruppen

   Varianter: finlandssvenska

   Antonymer: estlandssvensk, rikssvensk, sverigesvensk

   Etymologi: Se adjektivet "finlandssvensk" ovan.

• Då man särskilt vill framhålla att en man från Finland tillhör den finskspråkiga folkgruppen i Finland bör begreppet "finne" begagnas.
• Om man däremot vill särskilt framhålla att en man från Finland tillhör den svenskspråkiga folkgruppen i Finland bör begreppet "finlandssvensk" begagnas.
• Benämningen "finländare" är ett samlingsnamn för en person från Finland, speciellt om en mansperson oberoende av etnisk bakgrund. Det är alltså benämningen (substantivet) "finländare" man skall använda då man, i vanliga fall, talar om en person från Finland.
• Det bör dock påpekas att man i Sverige inte alltid har klart för sig distinktionen mellan substantiven "finne", "finländare" och "finlandssvensk".