Filip II av Orléans

Filip föddes i Saint-Cloud, som son till hertig Filip I av Orléans och dennes andra hustru; Elisabet Charlotta av Pfalz. Han inledde en militär karriär på 1690-talet. Sin första stridserfarenhet fick han vid belägringen av Mons och fortsatte den militära banan i flera strider i södra Nederländerna 1692–1695. Efter kriget då han var sysslolös studerade han naturvetenskap. År 1701, vid faderns död, blev Filip ny hertig av Orléans.

År 1692 gifte han sig med sin kusin, Françoise-Marie de Bourbon, en utomäktenskaplig, men erkänd dotter till Filips farbror Ludvig XIV, och kom att stå hovkretsarna nära. Han fick åtta barn med henne, och därutöver tre erkända utomäktenskapliga.

Han fick 1706 befälet över den franska armén i Italien 1706, men sårades i slaget vid Turin samma år och måste lämna armén. Därefter verkade han som diplomat Spanien 1707–1708 och rönte där en viss framgång, men hemkallades i onåd då det misstänktes att han försökte intrigera sig till den kastilianska kungakronan för egen räkning. Efter detta använde Ludvig XIV honom inte mer i sin tjänst, och han ägnade sig därför helt åt sitt privatliv; tidens skvallerkrönikor fylldes med berättelser om Filips osedliga leverne.^[8]

I kung Ludvig XIV:s testamente utsågs brorsonen Filip till president över förmyndarregeringen för kungens sonsons son Ludvig XV, som blivit tronarvinge enligt principen om agnatisk primogenitur efter att hans farfar, föräldrar och två bröder dött av sjukdom (förmodligen smittkoppor) och en av hans farbröder blivit Spaniens kung.

Då Ludvig XIV avled i september 1715 bestred Filip testamentet, och insatte sig själv som enväldig regent, hänvisande till att han själv var en Bourbon, som sonsons son till Henrik IV och brorson till Ludvig XIV. Som första åtgärd i sin regim sänkte han skatterna och hemförlovade 25 000 man ur armén. På grund av flera olyckliga omständigheter blev det dock samtidigt kris i Frankrikes finanser, och Filip fick kämpa med sin regim i en särdeles turbulent tid. Bland annat kväste han en konspiration som strävade till att förena Frankrike med Spanien under Ludvig XV:s farbror Filip V, helt i strid mot villkoren i freden i Utrecht, vilket även ledde till ett kortare krig med Spanien.

Då Ludvig XV uppnådde myndig ålder 1723 blev Filip II dennes förste minister, vilket han förblev till sin död, ett knappt år senare.

Filips eftermäle håller honom för nöjeslysten och korrupt, som regent var han emellanåt vek, och som uttalad ateist var han också på kant med påven. Senare forskning har ändå kommit fram till att han skulle ha kunnat vara framstående som statsöverhuvud om inte omständigheterna varit de värsta tänkbara. Han var framsynt gällande tidens trender och upphävde många av sin farbrors impopulära despotiska dekret.

Han understödde också både konst och vetenskap, och bidrog till att föra fram Sorbonne som ett av de främsta universiteten i Europa. Kungliga biblioteket i Paris öppnades för allmänheten på hans försorg. Hans konstsamling var också enastående, men splittrades efter revolutionen och såldes mestadels på auktion i London.

Den 9 januari 1692 gifte han sig med Françoise Marie de Bourbon, Mademoiselle de Blois (1677–1749), som han fick åtta barn med:

1. Mademoiselle de Valois (1693–1694)
2. Marie Louise Élisabeth av Orléans (1695–1719). Gift med Charles av Frankrike, hertig av Berry
3. Louise Adélaïde av Orléans (1698–1743).
4. Charlotte Aglaé av Orléans (1700–1761). Gift med Frans III, hertig av Modena
5. Louis av Orléans, hertig av Orléans (1703–1752) med Auguste av Baden-Baden.
6. Louise Élisabeth av Orléans (1709–1742). Gift med Ludvig, kung av Spanien
7. Philippine Élisabeth Charlotte av Orléans (1714–1734).
8. Louise Diane av Orléans (1716–1736). med Louis François Joseph de Bourbon, prins av Conti.

Filip misstänks också ha fått ett flertal illegitima barn med olika kvinnor. Tre erkändes:

Med Florence Pellerin:

1. Charles de Saint-Albin (1698–1764)

Med Marie Louise Le Bel de La Boissière:

1. Jean Philippe d'Orléans (1702–1748)

Med Charlotte Desmares:

1. Angélique de Froissy (1702–1785)

Genom sin ende legitime son, Louis, blev Filip farfars farfar till "borgarkungen" Ludvig Filip I.

Filip var känd för sitt kärleksliv, och minst trettioåtta älskarinnor är kända från 1688, då han vid fjorton års ålder ska ha fått en dotter med Léonore, dottern till en vaktmästare vid Palais-Royal.^[9] Bara ett fåtal av dessa blev dock uppmärksammades offentligt som hans officiella mätresser, främst Marie-Madeleine de Parabère och Marie-Thérèse Blonel de Phalaris.

• Pevitt, Christine, Philippe, Duc d'Orléans: Regent of France. Weidenfeld & Nicolson, London, 1997
• Shennan, J. H., Phillippe, Duke of Orleans: Regent of France. Thames and Hudson, London, 1979

•   Wikimedia Commons har media som rör Filip II av Orléans.