[go: up one dir, main page]
More Web Proxy on the site http://driver.im/Hoppa till innehållet

Sångtangaror

Från Wikipedia
Sångtangaror
Svartkronad sångtangara (Phaenicophilus palmarum)
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTättingar
Passeriformes
FamiljSångtangaror
Phaenicophilidae
AuktorSclater, 1886
Utbredning

Sångtangaror (Phaenicophilidae) är en nyskapad fågelfamilj med tättingar med endast fyra arter som enbart förekommer på ön Hispaniola i Västindien.

Kännetecken

[redigera | redigera wikitext]

Arterna är 13–18 cm långa med relativt lång stjärt. Fjäderdräkten är grå eller vit under, olivgrön ovan och med vita täckningar i det grå eller svarta ansiktet. Fåglarna påträffas i olika miljöer, från skogar till torra buskmarker. Födan består av insekter, frukt och frön. Det enkla skålformade boet placeras i en buske eller ett träd. Honan lägger vanligen två till fyra ägg.[1]

Arter och släkten i familjen

[redigera | redigera wikitext]

Familjen omfattar tre släkten med sammanlagt fyra arter:[2]

Arterna i familjen har traditionellt placerats i dels familjen tangaror (Phaenicophilus), dels skogssångare (Xenoligea och ’’Microligea). DNA-studier visar dock att de tillhör en egen utvecklingslinje i en grupp som även inkluderar de tidigare tangarorna i Nesospingus och Spindalis.[3]

  1. ^ Winkler, D. W., S. M. Billerman, and I.J. Lovette (2020). Hispaniolan Tanagers (Phaenicophilidae), version 1.0. In Birds of the World (S. M. Billerman, B. K. Keeney, P. G. Rodewald, and T. S. Schulenberg, Editors). Cornell Lab of Ornithology, Ithaca, NY, USA. https://doi.org/10.2173/bow.phaeni1.01
  2. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2017) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2017 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2017-08-11
  3. ^ Barker, F.K., K.J. Burns, J. Klicka, S.M. Lanyon, and I.J. Lovette (2013), Going to Extremes: Contrasting Rates of Diversification in a Recent Radiation of New World Passerine Birds, Syst. Biol. 62, 298-320.