[go: up one dir, main page]
More Web Proxy on the site http://driver.im/Hoppa till innehållet

SGR 0525−66

Från Wikipedia
SGR 0525-66
Observationsdata
Epok: J2000.0
StjärnbildSvärdfisken
Rektascension05t 26m 00,7s[1]
Deklination-66° 04′ 35,0″[1]
Skenbar magnitud ()24,0[2]
Stjärntyp
SpektraltypM[3]
Astrometri
Avståndca 165 000
Andra beteckningar
PSR B0565-66 [4]

SGR 0525-66 eller PSR B0565-66,[1] är en mjuk gammarepeater (SGR), belägen i supernovaresten (SNR) 0526−66.1, även känd som N49, i Stora magellanska molnet (LMC) i södra delen av stjärnbilden Svärdfisken. Det var den första mjuka gammarepeatern som upptäcktes, och år 2015 den enda kända utanför Vintergatan. Först upptäcktes i mars 1979,[2] lokaliserades den genom att använda mätningen av ankomsttidsskillnaderna för signalen av en uppsättning satelliter utrustade med gammastrålningsdetektorer. Sambandet med N49 kan bara vara indirekt: det verkar tydligt att mjuka gammarepeater bildas i unga stjärnhopar. Det är inte säkert att explosionen som födde SGR 0525-66 också är den som producerade kvarlevan N49.

Den 5 mars 1979 träffades två sovjetiska satelliter som då drev genom solsystemet av en explosion av gammastrålning klockan 15:51 UTC. Denna kontakt höjde strålningsavläsningarna på båda sonderna från normala 100 cps (counts per second) till över 200 000 cps, på bara en bråkdel av en millisekund.[3]

Denna explosion av gammastrålning fortsatte snabbt att spridas. Elva sekunder senare mättades Helios 2, en NASA-sond, som var i omloppsbana kring solen, av strålningsexplosionen. Den träffade snart Venus, och Pioneer Venus Orbiters detektorer överbelastades av vågen. Sekunder senare mottog jorden strålningsvågen, där den kraftfulla uteffekten av gammastrålning översvämmade detektorerna från tre amerikanska försvarsdepartementets Vela-satelliter, den sovjetiska Prognoz 7-satelliten och Einsteinobservatoriet. Strax innan vågen lämnade solsystemet träffade explosionen också International Sun-Earth Explorer. Denna extremt kraftfulla explosion av gammastrålning utgjorde den starkaste vågen av exogammastrålning som någonsin upptäckts. Den var över 100 gånger mer intensiv än någon känd tidigare exoexplosion. Eftersom gammastrålning sprids med ljusets hastighet och tiden för pulsen registrerades av flera avlägsna rymdfarkoster såväl som på jorden, kunde källan till gammastrålningen beräknas med en noggrannhet på cirka 2 bågsekunder.[5]

Källans riktning motsvarade resterna av en stjärna som hade blivit supernova omkring 3000 f.Kr.[6] Källan fick namnet SGR 0525-66, själva händelsen fick namnet GRB 790305b, den första observerade SGR megaflaren.

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, SGR 0525-66, J0523-7125 6 juni 2024.
  1. ^ [a b c] "PSR B0525-66". SIMBAD. Centre de données astronomiques de Strasbourg. Hämtad 1 mars 2018.
  2. ^ [a b] On the persistent X-ray emission from the soft gamma-ray repeaters
  3. ^ [a b] Kouveliotou, C.; Duncan, R. C.; Thompson, C. (February 2003). "Magnetars Archived 2007-06-11 at the Wayback Machine". Scientific American; Page 35.
  4. ^ https://simbad.cds.unistra.fr/simbad/sim-id?Ident=SGR+0525%E2%88%9266.Hämtad 2024-09-29.
  5. ^ Cline, T. L., Desai, U. D., Teegarden, B. J., Evans, W. D., Klebesadel, R. W., Laros, J. G. (Apr 1982). "Precise source location of the anomalous 1979 March 5 gamma-ray transient". The Astrophysical Journal. 255: L45–L48. Bibcode:1982ApJ...255L..45C. doi:10.1086/183766. hdl:2060/19820012236. Open access icon
  6. ^ Kouveliotou, C.; Duncan, R. C.; Thompson, C. (February 2003). "Magnetars Archived 2007-06-11 at the Wayback Machine". Scientific American; Page 36.

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]