[go: up one dir, main page]
More Web Proxy on the site http://driver.im/Hoppa till innehållet

Noas ark

Från Wikipedia
Noas ark, målning av Edward Hicks
En fullskalig rekonstruktion av Noas ark, Ark van Noach, i Nederländerna
Berget Ararat och Noas ark syns i mitten av Armeniens statsvapen.

Noas ark (arabiska: سفينة نوح, Safina Nuh, hebreiska: תיבת נח, Tevat Noach, armeniska: ”Նոյի տապան”) är det stora flytetyg som, enligt första Moseboken i Bibeln, byggdes av Noa enligt Guds anvisningar. Noa fick i uppgift att rädda sig själv, sin familj och jordens alla djur från en världsomfattande översvämning, syndafloden. Berättelsen förekommer i de abrahamitiska religionerna; judendomen, kristendomen och islam. Liknande berättelser finns även i andra med Noa samtida eller äldre religioner, till exempel Gilgamesheposet, Atrahasiseposet och den sumeriska berättelsen om Ziusudra.

I första Mosebok, kapitlen 6-9, berättas hur Gud skickar en stor flodvåg på grund av människans ondska och den fördärvade jorden. Gud ger Noa, den enda rättfärdiga mannen i sin generation, detaljerade instruktioner för att bygga arken. När den är färdigbyggd skickar han djuren till Noa, och sedan sänder han ut flodvågen tillsammans med ett intensivt regn. Översvämningen täcker alla berg och det mesta av allt levande, utom fisken, dör. Då minns Gud Noa och han låter vattnet sjunka undan och land framträder. Arken strandar på berget Ararat och Noa, hans familj och alla djuren lämnar arken och Gud lovar att inte skicka en flod som dränker jorden en gång till.

Berättelsen har inom judendomen, kristendomen och islam noggrant avhandlats gällande allt från hypotetiska lösningar på praktiska problem (till exempel avfallshanteringen eller hur arkens inre lystes upp) till teologiska tolkningar (till exempel synen på arken som en föregångare till kyrkan som erbjuder frälsning till människan).[1] Berättelsen betraktades traditionellt som historisk men på 1800-talet övergavs den bokstavliga tolkningen av en del samfund, efter arkeologers och bibelforskares upptäckter,[2][3][4] men det finns bokstavstrogna som fortsätter utforska berget Ararat i östra Turkiet.[5]

Berättelsens tidpunkt

[redigera | redigera wikitext]

Olika källor förlägger berättelsen om Noas ark till olika årtal. Enligt den hebreiska bibeln till 1656 år efter Adams födelse, enligt samariernas pentateuk 1307 år, och Josefus till 2256 år. Enligt Septuaginta, som är den äldsta kända grekiska översättningen av Gamla testamentet utspelade sig händelserna 2262 år efter Adams födelse.[6]

Källor till berättelsen

[redigera | redigera wikitext]
Vattnet drar sig tillbaka av Thomas Cole.

Berättelsen målar upp en avsevärt mer "primitiv" Gud än den som beskrivs av de nämnda abrahamitiska religionerna och av Bahá'í-tron idag. Gud ser att jorden blir alltmer ”fördärvad och full av våld” och beslutar sig för att utrota allt liv. Men Noa var ”en oförvitlig och rättfärdig man” och Gud ger honom instruktioner för att bygga en ark till vilken han ska ta av allt som lever ”ett par, hane och hona, av varje art”. Senare nämns 7 par av varje art från rena djur och fåglar och ett par av orena djur.

”Det år då Noa blev 600 år, den sjuttonde dagen i andra månaden, den dagen bröt alla det stora djupets källor fram och himlens dammluckor öppnades, och regnet strömmade ner över jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter.” Till slut stod vattnet ”sju meter över bergen". Alla landlevande djur som inte fanns med Noa på arken utrotades, inklusive fåglarna.

”Vattnet fortsatte att stiga över jorden i 150 dagar.” Sen mindes Gud arken och lät börja torka upp jorden. Efter sju månader strandade arken på berget Ararat. Gud ber Noa att lämna arken och släppa ut djuren. Det gjorde Noa och han tog djur av alla rena arter och fåglar och ”offrade dem som brännoffer på altaret”. Gud ingick ett förbund med Noa, där Noa och hans efterkommande skulle kontrollera och ha djuren som föda, djuren ska tömmas på blod innan de äts. Blodet förklaras heligt: ”Den som utgjuter människoblod, hans blod skall utgjutas av människor". Gud lovade att aldrig mer översvämma jorden och som tecken på förbundet skapade Gud regnbågen. Noa beskrivs vidare som jordbrukare och den ”förste som anlade en vingård”. Från honom ”härstammar alla människor på hela jorden.” (Citat från Bibel 2000, Första Moseboken, kapitel 6-9)

Referenser till Noa, arken och syndafloden finns utspridda på flera ställen i Koranen, och mest koncentrerade till suran Hud. Som profet predikade Noa, men med liten framgång, endast ett fåtal, traditionellt angett till sjuttio, konverterade. Noa bad om befrielse och Gud befallde honom att bygga ett fartyg för att förbereda sig för översvämningen. Floden tar hela Noas folk inklusive en av Noas hustrus söner, Canaan eller Yam beroende på källa, trots att Noa ber Gud rädda sonen.[7]

I Koranen finns ingen indikation att översvämningen skulle vara världsomfattande utan enbart att den krossade alla otrogna bland Noas folk.[8] Några muslimska auktoriteter har övertagit den judisk-kristna uppfattningen att översvämningen var global.

Till skillnad från den judiska traditionen som beskriver arken i termer som kan översättas till låda eller kista refererar suran 29.14 till arken som ett skepp och suran 54:13 som ”något av brädor och spik”. Muhammads kusin, korantolkaren Abdallah ibn al-Abbas, skrev att Noa aldrig tvekade om formen och att Allah visade honom att den skulle ha formen av en fågelmage och byggd i teak. Noa planterade ett träd som efter tjugo år gav Noa det virke han behövde.[9]

Jezidernas svarta bok

[redigera | redigera wikitext]

Enligt Jezidernas heliga skrift Jezidernas svarta bok var det inte bara en utan två översvämningar. Den första syndafloden överlevdes av Na'umi, Hams far, vars ark strandade vid Ain Sifni i regionen Mosul. En tid senare kom en andra flod, som bara drabbade jeziderna, den överlevdes av Noa. Den stötte emot ett berg i Sinjar för att sedan stranda på berget Cudi som beskrivet i den muslimska traditionen.

Assyriologen George Smith upptäckte och översatte en babylonsk text om en stor översvämning. Andra utforskanden och upptäckter uppdagade flera översvämningsmyter i Mesopotamien en av de som brukar beskrivas som mest lik den i Gamla Testamentet om Noas ark är Gilgamesheposet.[10]

Arkens utformning

[redigera | redigera wikitext]

I Bibeln finns följande uppgifter om båten:

  • Båttypen kallas i texten "ark", i Bibelns grundtext används ett egyptiskt lånord som betyder "låda".
  • Båten var byggd av goferträ och beströks med jordbeck på utsidan och insidan.
  • Arken var 150 meter lång, 25 meter bred och hade en höjd av 15 meter, 1 Mos. 6:15.
  • Båten var indelad i rum i tre våningar, den hade ingång på ena sidan. Rummen användes för dels människorna och djuren, dels som förrådsrum.
  • Över båten fanns ett tak med en höjd av 0,5 meter, vilket var möjligt att lyfta undan.
  • Arken var försedd med ett öppningsbart fönster och någon typ av öppning med port eller dörr.

I motsats till populärkulturens bilder rör det sig alltså inte om en båt med traditionellt skrov, utan snarare om en stor flytande låda. Intressant nog är proportionerna, d.v.s. förhållandet mellan längd, bredd och höjd ganska likt ett modernt fartyg. Eftersom arken inte hade någon framdrivning utan bara skulle hålla sig flytande, fungerade lådformen utmärkt och gav dessutom större utrymmen invändigt. De angivna måtten ger en lastvolym på 40 000 m³ och en sammanlagd golvyta på 8 900 m².

Människorna på arken

[redigera | redigera wikitext]

Enligt Bibeln ska åtta personer ha befunnit sig på arken.

  • Noa.
  • Noas hustru. Som enligt boken Sefer ha-yashar (5:15) hette Naamah, medan hon i Jubileerboken kallas Emzara.
  • Sem, Noas son.
  • Sems hustru. Enligt Jubileerboken kallad Sedeqetelebab.
  • Ham, Noas son.
  • Hams hustru. Enligt Jubileerboken kallad Neelatamauk eller Naeltamauk.
  • Jafet, Noas son.
  • Jafets hustru. Enligt Jubileerboken kallad Adataneses.

Noas ark i senare traditioner

[redigera | redigera wikitext]

Judisk tradition

[redigera | redigera wikitext]

Berättelsen om Noah och arken diskuterades flitigt i senare judisk tradition. När Noa byggde arken predikade han för sina grannar utan att de lyssnade. Istället valde de att göra narr av honom. Gud tvingades att placera lejon och andra farliga djur som vakter för de fördärvliga människorna när Noa bordade arken. Enligt en midrash, en gammal bibeltolkning, var det Gud eller änglarna som samlade in djuren och deras föda. Tidigare åtskildes inte djuren i rena och orena, och enligt en tradition gav sig dessa till känna för Noa genom att buga för honom när de klev ombord. En annan tolkning menar att det var arken själv som skilde de rena från de orena och som tillät sju par av de förstnämnda och ett par av de sistnämnda.

Djuren som kom ombord var de främsta ur sin art, och uppträdde med den största godhet. Noa arbetade dygnet runt med skötsel och utfodring av djuren och sov inte på hela året ombord på arken. Djuren avstod från reproduktion större än att antalet djur som klev ombord var lika många som de som klev av. Korpen skapade problem när den vägrade lämna arken för att leta land. Den anklagade Noa för att vilja utrota arten, men Gud ville rädda korpen eftersom dess ättlingar en dag var förutbestämda att skaffa föda åt profeten Elia.

Enligt en uppfattning förvarades avfallet på det lägsta av arkens tre däck, människor och rena djur på det andra och fåglar och orena djur på översta däcket. Enligt en annan uppfattning placerades avfallet i det yttersta lastrummet för att sedan skyfflas genom en lucka överbord. Ädelstenar, gnistrande som middagssolen, stod för ljuset och Gud höll maten färsk. Den mytologiska kungen Og tillhörde de som räddats, men på grund av sin storlek var han tvungen att befinna sig på utsidan. Noa gav honom mat genom ett hål som gjorts i arken.[11][12][13]

Kristen tradition

[redigera | redigera wikitext]
Arken byggs (ur Nürnbergkrönikan 1493)

Redan från det första århundradet e.Kr. försökte de kristna tolka berättelsen så att den skulle passa deras nya religion. Enligt det första Petrusbrevet förebådar de som räddades på arken, räddades genom vattnet, frälsningen av Guds utvalda genom dopet.[14] Hippolytus, (född 170, död 235) menade att ”arken är en symbol för den Kristus som skulle återuppstå”. Han hävdade att fartyget hade dörren på östra sidan (det var därifrån Kristus skulle anlända), att Adams ben togs ombord på arken tillsammans med symbolerna för Jesu födelse guld, rökelse och myrra samt att arken flöt fram och tillbaks i fyra riktningar på vattnet vilka tecknade ett kors. Han hävdade att arken strandade på berget Kordiene i öst och som enligt honom kallades Godash av armenierna och Ararat av perserna[15] På ett mer praktiskt plan hävdade Hippolytus att arken byggdes i tre våningar. På de understa fanns de vilda djuren, i mitten fåglar och tama djur och högst upp människorna. Handjuren separerades från honorna med vassa pålar så att de inte skulle para sig ombord på arken.[15]

Kyrkofadern Origenes från samma tid som Hippolytos menade att arkens storlek missuppfattats. För att rymma alla världens djur måste den vara större än de i bibeln angivna måtten och eftersom Moses växt upp i Egypten angav han längdmåttet i egyptiska alnar, som var en mycket längre aln. Moses ansågs traditionellt vara författare till Moseböckerna. Det var också Origenes som angav formen på arken som en trunkerad pyramid med kvadratisk botten. Först på 1100-talet uppfattades arken som ett rätblock med brutet tak.[16]

Tidiga kristna konstnärer avbildade Noa stående i en liten låda på vågorna. Det sågs som en symbol för hur Gud bevarade kyrkan genom tumult och kyrkofadern Augustinus visade i boken Om Gudsstaten att arkens mått har samma förhållande som människokroppens mått, vilket är Jesus kropp, vilket är kyrkan.[1] Hieronymus (född 347, död 420) kallade korpen för smutsig och ondskefull och utesluten från dopet.[17] En mer ihållande symbol blev duvan med olivkvisten som först kom att symbolisera Heliga ande sedan hoppet till frälsning och till slut för freden.[16]

Muslimsk tradition

[redigera | redigera wikitext]
Ibn Battuta (1304-77), upptäcktsresande från Marocko som passerade berget där arken påstods strandat.

Islam betraktar Noa som en av sina fem huvudprofeter, de andra är Ibrahim (Abraham), Musa (Moses), Isa (Jesus) och Muhammad.

Den på 1200-talet aktive korantolkaren Baidawi anger arkens längd till 300 alnar, bredden till 50 alnar och höjden 30 alnar. Han förklarar att den har tre våningar och att i den nedersta placerades vilda och tama djur, i den mittersta våningen människorna och i den tredje fåglarna. På varje bräda i bordläggningen fanns namnet på en profet. Tre plankor saknades, vilket symboliserade tre profeter, och dessa togs från Egypten av jätten Og, son till Anak. Og var den ende jätten som tilläts överleva översvämningen. Adams kropp var placerad i mitten för att skilja männen från kvinnorna. När Noa ville förflytta arken sa han: ”i Guds namn!” och samma sak när han ville stanna den.

Noa tillbringade fem eller sex månader på arken och mot slutet släppte han ut en korp. Korpen stannade för att äta på ett kadaver. Noa förbannade korpen och släppte ut duvan som sedan dess varit människans vän. Teologen Ali al-Masudi (död 956) skrev att Gud befallde jorden att absorbera vattnet och att det delar av jorden som dröjde att lyda befallningen fick salt vatten som straff. Så skapades förbränd och torr mark. Det vatten som inte absorberades skapade haven, så att vattnet från översvämningen finns än i dag. Ali al-Masudi hävdar att arken började sin resa i Kufa i centrala Irak och seglade till Mecka. Arken cirklade där ovanför Kaba för att till sist åka till berget Cudi, som i suran 11:44 anges som det berg på vilket arken strandade. Traditionellt identifieras det berget med en höjd nära staden Jazirat ibn Umar på Tigris östra strand i provinsen Mosul i norra Irak. Masudi säger att platsen som arken strandade kunde ses på hans tid. Noa lämnade arken på den tionde dagen i Muharram, muslimska kalenderns första månad. Han och hans familj grundade en stad på foten av berget som de kallade Thamanin (åttio) efter deras antal. Sen låste Noa arken och gav nycklarna till Shem. Den syriska biografiskrivaren Yaqut al-Hamawi (född 1179, död 1229) nämner en moské som Noa skulle ha byggt och som var synlig på hans tid och upptäcktsresanden Ibn Battuta (född 1304, död cirka 1370) passerade berget under sina resor. Dagens muslimer letar vanligtvis inte aktivt efter arken även om de anser att den är belägen på sluttningen till berget.[11][12]

Andra traditioner

[redigera | redigera wikitext]

Inom mandeismen anses att arken byggdes av sandelträ från berget Jebel Harun. Formen var kubisk med sidlängden 30 gama, armlängder. Arken strandade i Egypten.

Bahá'í-tron menar att arken och översvämningen är symbolisk.[18] Enligt dem var endast Noas följeslagare andligt levande, bevarade i hans lärors ark, medan andra var andligt döda.[19][20]

Bahá'í skriften 'Kitáb-i-Íqán stöder den muslimska tron att Noa hade ett stort antal följeslagare, 40 eller 72 utöver sin familj, och att han lärde ut i 950 (symboliska) år före översvämningen.[21]

Historicitet: Arken och vetenskapen

[redigera | redigera wikitext]

Uppslagsordet i Encyclopædia Britannicas olika upplagor visar kronologiskt hur tron på arkens historicitet kollapsar i ljuset av vetenskapliga framsteg från 1750-talet till nutid:

1771 gavs följande vetenskapliga bevis för arkens storlek och kapacitet: "..Buteo och Kircher har geometriskt visat att, med en vanlig aln med längden en och en halv fot, var arken väl tilltagen för att rymma de djur den var byggd att rymma..., antalet arter är lägre än vad som generellt anses och uppgår inte ens till hundra arter av fyrfota djur."

I den åttonde upplagan som utgavs mellan 1853 och 1860 står det: "De oöverstigliga svårigheterna att alla arter av djur fick plats på arken är undanröjda genom att anta biskop Stillingfleets förslag, som godkänts av Matteus Poole ... med flera, att syndafloden inte sträckte sig längre än det då bebodda området på jorden."

När den nionde utgåvan ges ut 1875 görs inga försök att förena vetenskapliga bevis med berättelsen om Noas ark.

Nästan 100 år senare, vid upplagan från 1960, står att före källkritiska studier av bibeln och "...innan den moderna vetenskapens teorier om arternas uppkomst föregick mycket diskussion bland de lärda, och många uppfinningsrika och underliga teorier presenterades angående antalet djur på arken..."[22]

1500–1700-talen

[redigera | redigera wikitext]

Under renässansen fanns det en fortsatt spekulation liknande den hos Origenes och Augustinus. Samtidigt kom det en ny grupp teologer som inte heller ifrågasatte historiciteten i berättelsen men spekulerade kring de praktiska problemen på Noas ark enligt naturalistisk modell.

Biskop Alfonso Tostada redogjorde på 1400-talet för logistiken inne i arken, bland annat lösningarna på gödselproblemet och friskluftventilationen. Den aktade 1500-tals-geometrimatematikern Johannes Buteo beräknade fartygets inre mått, komplett med plats för Noas kvarnar och rökfria ugnar. Ugnarna adopterades av flera senare kommentatorer.[16]

På 1600-talet blev det nödvändigt att hantera upptäckterna som gjordes i den ”Nya världen” och den ökade kunskapen om djurens globala spridning med den äldre tron att allt liv började om på sluttningarna till berget Ararat. Det självklara svaret var att människan hade tagit med sig djuren när de skingrades i samband med raserandet av Babels torn. Författaren, läkaren och amatörvetenskapsmannen Tomas Browne (1605–1682) undrade till exempel varför indianerna tog med sig den giftiga skallerormen men inte hästen.[16] Browne var för övrigt en av de första som ifrågasatte spontan generering, Aristoteles lära att liv uppkommer genom en blandning av de fyra elementen jord, eld, vatten och luft och noteringen om arken gjorde han i förbifarten.

Renässansens teologer som Justus Lipsius (född 1547, död 1606) och Athanasius Kircher (född cirka 1601 och död 1680) började också minutiöst granska berättelsen för harmonisera den bibliska redogörelsen med de naturhistoriska kunskaperna. Teoretiserandet kring berättelsen om arken var ett viktigt incitament för att studera den geografiska spridningen av växter och djur och var en indirekt orsak till bildandet av den vetenskapliga disciplinen biogeografi. Naturhistoriker började se samband mellan klimat och hur djuren och växterna var olika anpassade för livet i olika klimat. En teori menade att Ararat hade olika klimatzoner tvärs sluttningarna och när klimatet flyttade sig längs de framtorkande landmassorna följde djuren med, för att så småningom återpopulera jorden. Det blev också ett växande problem att rymma alla arter på arken, när upptäcktsresorna återkom med nya fynd,[3] och mot mitten av 1700-talet var det ett fåtal naturhistoriker som kunde rättfärdiga en bokstavlig tolkning av berättelsen.[4] Tänkare som den engelska teologen Edward Stillingfleet (född 1635, död 1699) föreslog att mänskligheten endast befolkade en del av jorden på Noas tid och att det var den delen som översvämmades. Det var en idé som blev populär bland 1700-talets intellektuella, men den övergavs också när vetenskapen gjorde nya upptäckter under 1700-talet.

1800-talet och framåt

[redigera | redigera wikitext]

Arken och geologi

[redigera | redigera wikitext]

År 1823 tolkade William Buckland vissa geologiska fenomen som syndaflodens reliker, Reliquiae Diluvianae, som vidimerade en global översvämning. Tolkningarna stöddes av andra engelska teologiskt skolade naturalister, som Adam Sedgwick. Redan 1830 menade Adam Sedgwick att det var spår efter lokala floder. Louis Agassiz visade senare att avlagringarna berodde på glaciärer[23] Utvecklandet av geologin hade en stor påverkan eftersom den ifrågasatte den traditionella tolkningen av jordens ålder. Lord Kelvin beräknade åldern till mellan 24 och 400 miljoner år gammal år 1862 och sen dess handlar inte diskussionerna om hur mycket äldre jorden är. Geologin satte de traditionella tidsperspektiven ur spel och kunde inte se spår efter en global översvämning.[24]

På 1800-talet började bibelforskare att undersöka ursprunget till Bibeln som sådan. Noas ark spelade en stor roll i användandet av det nya verktyget källkritik. I berättelsen om arken såg forskarna två sammanhängande historier berättas parallellt. Två gånger sägs att Gud var arg på sin skapelse av två lite olika orsaker, på ett ställe står att det var ett par av alla djur men på ett annat att det var sju par av de rena djuren. Det skrivs att vattnet kom från regn, men också från himlens portar och havsdjupens källor, att regnen höll på i fyrtio dagar, men att vattnet steg i 150. Det menade forskarna berodde på att Moseböckerna skapats under flera århundraden och med flera olika författare.[25]

Sökningar efter arken

[redigera | redigera wikitext]

Det har genom historien gjorts flera sökningar efter Noas ark, och sökandet pågår än i dag.[26] Påstådda upptäckter presenterades av en kinesisk grupp år 2010, som bland annat publicerade bilder och videor från den påstådda arken.[27]

Noas ark på film

[redigera | redigera wikitext]

Berättelsen om arken förekommer i ett antal filmatiseringar, däribland:

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.
  1. ^ [a b] Schaff, P (1890). St. Augustin's City of God and Christian Doctrine, Chapter 26. — That the Ark Which Noah Was Ordered to Make Figures In Every Respect Christ and the Church. The Christian Literature Publishing Company. http://www.ccel.org/ccel/schaff/npnf102.iv.XV.26.html. Läst 27 juni 2007 
  2. ^ Limer, Ian (1994) "Telling Lies for God: reason versus creationism" (Random House)
  3. ^ [a b] Browne, Janet (1983). The Secular Ark: Studies in the History of Biogeography. New Haven & London: Yale University Press. ISBN 0-300-02460-6 
  4. ^ [a b] Young, Davis A. (1995). ”History of the Collapse of "Flood Geology" and a Young Earth”. Arkiverad från originalet den 31 mars 2007. https://web.archive.org/web/20070331124027/http://www.bringyou.to/apologetics/p82.htm. Läst 1 november 2008. 
  5. ^ Morris, John (2007). ”Noah's Ark the Search Goes On”. Institute for Creation Research. http://www.icr.org/article/209/. Läst 27 juni 2007. 
  6. ^ https://books.google.se/books?id=LF6G-U7n7qQC&pg=PA103&lpg=PA103&dq=2262+josephus&source=bl&ots=AHlEijffMA&sig=rZm4rKTypbHClPN4GxwIuP62wSI&hl=sv&ei=spPcS7DtMOKjONruvKEH&sa=X&oi=book_result&ct=result&resnum=2&ved=0CAgQ6AEwAQ#v=onepage&q=2262%20josephus&f=false
  7. ^ Gätje, Helmut. The Qurʼan and its Exegesis.
  8. ^ Perished Nations by Hârun Yahya, Mustapha Ahmad, Abdassamad Clarke, 1999 p. 11
  9. ^ Legends of the Patriarchs and Prophets and Other Old Testament, by Sabine Baring-Gould - 1884
  10. ^ Richard Holmgren (5 oktober 2023). ”Noaks ark” (på svenska). Populär historia. https://popularhistoria.se/religion/kristendom/noaks-ark. Läst 2 augusti 2024. 
  11. ^ [a b] McCurdy, JF, Bacher, W, Seligsohn, M, Hirsch, EG, & Montgomery, MW (2002). ”Jewish Encyclopedia: Noah”. JewishEncyclopedia.com. http://www.jewishencyclopedia.com/view.jsp?artid=318&letter=N&search=noah. Läst 27 juni 2007. 
  12. ^ [a b] Jastrow, M, McCurdy, JF, Jastrow, M, Ginzberg, L & McDonald, DB (2002). ”Jewish Encyclopedia: Ark of Noah”. JewishEncyclopedia.com. http://www.jewishencyclopedia.com/view.jsp?artid=1780&letter=A. Läst 27 juni 2007. 
  13. ^ Hirsch, EG, Muss-Arnolt, W & Hirschfeld, H (2002). ”Jewish Encyclopedia: The Flood”. JewishEncyclopedia.com. http://www.jewishencyclopedia.com/view.jsp?artid=218&letter=F. Läst 27 juni 2007. 
  14. ^ "...God's patience waited in the days of Noah, during the building of the ark, in which a few, that is, eight persons, were saved through water, [b]aptism, which corresponds to this, now saves you". 1 Peter1:1, 3:20-21.
  15. ^ [a b] Knight, K (2007). ”Fragments from Commentaries on Various Books of Scripture”. New Advent. http://www.newadvent.org/fathers/0502.htm. Läst 27 juni 2007. 
  16. ^ [a b c d] Cohn, Norman (1996). Noah's Flood: The Genesis Story in Western Thought. New Haven & London: Yale University Press. ISBN 0-300-06823-9 
  17. ^ Schaff, P (1892). Jerome: The Principal Works of St. Jerome, Letter LXIX. To Oceanus.. The Christian Literature Publishing Company. http://www.ccel.org/ccel/schaff/npnf206.v.LXIX.html. Läst 27 juni 2007 
  18. ^ From a letter written on behalf of Shoghi Effendi, October 28, 1949: Bahá'í News, No. 228, February 1950, p. 4. Republished in Compilations (1983). Lights of Guidance: A Bahá'í Reference File. Bahá'í Publishing Trust, New Delhi, India. sid. 508. ISBN 8185091463. http://bahai-library.com/?file=hornby_lights_guidance 
  19. ^ Poirier, Brent. ”The Kitab-i-Iqan: The key to unsealing the mysteries of the Holy Bible”. https://bahai-library.com/poirier_iqan_unsealing_bible. Läst 25 juni 2007. 
  20. ^ Shoghi Effendi (1971). Messages to the Bahá'í World, 1950–1957. Wilmette, Illinois, USA: Bahá'í Publishing Trust. sid. 104. ISBN 0877430365. http://reference.bahai.org/en/t/se/MBW/ 
  21. ^ From a letter written on behalf of Shoghi Effendi to an individual believer, November 25, 1950. Published in Compilations (1983). Lights of Guidance: A Bahá'í Reference File. Bahá'í Publishing Trust, New Delhi, India. sid. 494. ISBN 8185091463. http://bahai-library.com/?file=hornby_lights_guidance 
  22. ^ All quotations from the article "Ark" in the 1960 Encyclopedia Britannica
  23. ^ Herbert, Sandra (1991), ”Charles Darwin as a prospective geological author”, British Journal for the History of Science (24): 171–174, http://darwin-online.org.uk/content/frameset?viewtype=text&itemID=A342&pageseq=13, läst 24 juli 2009 
  24. ^ James Barr, "Biblical Chronology, Fact or Fiction?" p. 17 in the downloadable pdf file, pp.14-15 in the original Arkiverad 4 mars 2016 hämtat från the Wayback Machine.
  25. ^ Speiser, E. A. (1964). Genesis. The Anchor Bible. Doubleday. sid. XXI. ISBN 0-385-00854-6 
  26. ^ Doktor Gormander (19 april 2003). ”Noak was here”. Aftonbladet. http://www.aftonbladet.se/kultur/article10359400.ab. Läst 2 december 2015. 
  27. ^ http://www.noahsarksearch.net/arkmovie/eng/
  • Bailey, Lloyd R. (1989). Noah, the Person and the Story. South Carolina: University of South Carolina Press. ISBN 0-87249-637-6 
  • Tigay, Jeffrey H., (1982). The Evolution of the Gilgamesh Epic. University of Pennsylvania Press, Philadelphia. ISBN 0-8122-7805-4 
  • Woodmorappe, John (1996). Noah's Ark: A Feasibility Study. El Cajon, CA: Institute for Creation Research. ISBN 0-932766-41-2 
  • Best, Robert M. (1999). Noah's Ark and the Ziusudra Epic. Fort Myers, Florida: Enlil Press. ISBN 0-9667840-1-4 
  • Young, Davis A. (1995). The Biblical Flood. Grand Rapids, MI: Eerdmans Publishing Co. ISBN 0-8028-0719-4 
  • C.G. Jung, "psykologi och alkemi", natur och kultur, 1972

Vidare läsning

[redigera | redigera wikitext]
  • Finkel, I.L. (2014). The Ark Before Noah: Decoding the Story of the Flood. Hodder & Stoughton. ISBN 978-1444757057 

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]