Olof Samuelson

Hans Olof Samuelson, född 4 november 1914 i Lidingö församling, Stockholms län, död 13 december 2000 i Örgryte församling, Göteborgs och Bohus län, var en svensk kemiingenjör.

Samuelson avlade civilingenjörsexamen 1938 vid Kungliga Tekniska högskolan (KTH), erhöll teknologie doktorsgrad 1944 och blev därefter docent i analytisk kemi vid KTH. Han var 1948-1981 professor i teknisk kemi vid Chalmers tekniska högskola.

Olof Samuelson publicerade 84 vetenskapliga skrifter översatta till sex språk.^[1] Hans studier av jonbytarhartser utgör pionjärsarbeten inom jonbytesområdet. Han var en av de tidigaste analytiska kemister att uppfatta betydelsen av jonbytarmetodik^[2][3] och blev en världsauktoritet i jonbytarteknik.

Genom ihärdig grundforskning, tillämpad forskning och praktiska försök i industriell skala bidrog Samuelson till utvecklingen av syrgasblekning eller syrgasdelignifiering som industriell process vid massablekning. Denna blekprocess bidrog till att minska behovet av klorhaltiga kemikalier med 40-50 %. Han har också utvecklat en metod för att behandla oblekt pappersmassa med kväveoxider (istället för med klor och klordioxid). Båda metoderna medförde miljövänligare processer för massa- och pappersindustrin. I samband med dessa skogsindustriella arbeten samarbetade Samuelson med Mo och Domsjö AB i Örnsköldsvik.

Samuelson erhöll bl.a.

• Kungl. Ingenjörsvetenskapsakademiens medalj i guld 1952 för "hans undersökningar beträffande jonbytande fasta ämnen"^[4]
• Ekmanmedaljen 1968 av Svenska Pappers- och Cellulosaingeniörsföreningen, SPCI
• Chalmersmedaljen 1983 av Chalmers tekniska högskola

I samband med någon av dessa utmärkelser berättade Samuelson om sin strävan att "bli vän med molekylerna"^[5].

Samuelson invaldes 1955 som ledamot av Ingenjörsvetenskapsakademiens Avdelning IV.

Samuelson invaldes 1967 som ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien.

• Samuelson, Olof i Vem är det 1969
• Vem är det 1993, Norstedts 1992, ISBN 91-1-914072-X, sid. 959.