kallelse till en riksdag i Eidsvold, en egendom tillhörig en herr Anker, för att med honom öfverlägga om de åtgärder, som borde vidtagas för att kunna uppnå detta mål. — — — Det berättas, att han under sin resa till Trondhjem haft för afsikt att låta utropa sig till konung men att hans omgifning tillrådt honom att endast antaga titel af regent samt att genast sammankalla en riksdag.
Antingen det nu var genom en slump eller också törhända att det skedde med afsikt, så blef denna prinsens proklamation utfärdad samma dag, som grefve Axel Rosen anlände till Kristiania, dit han af grefve Essen blifvit skickad med ett bref, hvaruti denne anhöll om uppfyllande af Kiel-traktatens bestämmelser. Grefve Rosen, som åtföljdes af öfverstelöjtnant Skiöldebrand, hejdades vid gränsen utaf förposterna och hindrades af general Staffeldt, som fått underrättelse om hans ankomst, att resa vidare. Denne behandlade honom visserligen ganska höfligt men sade sig ej kunna låta honom passera, förrän han meddelat sig med prins Kristian, hvarför han också genast afsände en adjutant till Kristiania. Grefve Rosen ville ej invänta dennes återkomst utan anhöll att få fortsätta sin resa, men han blef dock under åtskilliga förevändningar kvarhållen af general Staffeldt. Han begagnade sig af tiden under detta uppehåll att underrätta bönderna, att Danmark till Sverige hade afstått Norge, och utdelade i sammanhang härmed konungens proklamation. Bönderna vid gränsen, hvilka ständigt äro uti en liflig beröring med Sverige, då de uti de angränsande städerna bruka köpa sin spannmål, tycktes ingalunda vara missbelåtna med att blifva svenska undersåtar. Det lär i synnerhet vara invånarne uti det inre af landet, som äro mest afvogt sinnade häremot och längta efter oberoende,
