blodränna

blodränna u

1. rand av efterlämnat blod
2. (bladsmide) viktminskande hålkäl (konkav rand) längsmed ena eller vardera sidan en klinga

   1879 (23 jul): Hwarjehanda. Ännu en gång "assegajen". (Norrköpings Tidningar):

   Bladet har nämligen alltid å hwardera sidan en mycket swagt konkaverad blodränna, hwilken ständigt löper till wenster om den obetydligt upphöjda midtlinien, medan det till höger om denna antingen är platt eller ock swagt konvext.

   1887 (7 sep): Bref från Berlin. På Tempelhofer fält. (Utkiken):

   Soldaterna här äro försedda med ett just nu utdeladt nytt sidogevär, hvars klinga knappt är 25 cm. lång, till två tredjedelar dolkartad och tvåeggad och först i sista tredjedelen har rygg och blodränna, medan sjelfva greppet har mycken likhet med en hirschfänger, en jagtknif.

   1973: Ordets makt: historien om språket, Ivar Lo-Johansson:

   Tolv gånger var han nära att dö, men för var gång fällde han sin motståndare med svärdet, så att blodrännan i klingan ständigt var fylld.

   Synonymer: blodrand, blodrilla, blodskåra

3. (överfört) urholkad fåra i ett obduktionsbord varur blod och andra vätskor kan avrinna

   1987: Tigerns öga, Wilbur Smith (översatt av Gösta Zetterlund):

   Bakom en smutsig presenningsskärm stod obduktions- och svepningsbordet, en avlång marmorhäll med blodrännor.

Etymologi: Termen blodränna har möjligen influerats av tyska Blutrinne.^[1] Ordet finns belagt i svenska språket sedan åtminstone 1879 (då i etablerad form).^[2] Förledet är gemensamt för de germanska språken, och återfinns i bland annat tyska tyska Blutrinne, danska blodrille, bokmål blodrille och fornnordiska bloðrefill.