orm

 

orm u

• uttal: ormˈʊrm

1. en reptil (kräldjur) av underordningen Serpentes

   Hyperonymer: fjällbärande kräldjur

   Hyponymer: boaorm, giftsnok, glansorm, gårdsorm, havsorm, huggorm, maskorm, snok, tomtorm, vårtorm

   Etymologi: Av fornsvenska ormber, av fornnordiska ormr. Besläktat med isländskans ormur (samma bet.), tyskans Wurm (mask), engelskans worm (mask) och latinets vermis (mask).

   Sammansättningar: boaorm, giftorm, kopparorm, ormbett, ormbiten, ormbo, ormbunke, ormbär, ormfisk, ormgift, ormgran, ormgrop, ormknut, ormmänniska, ormrot, ormserum, ormskinn, ormslå, ormspott, ormstjärna, ormtjusare, ormträd, ormtunga, ormvråk, ormyngel, ormyngel, ormägg, ormörn, skallerorm, tomtorm, vitorm

   Besläktade ord: orkamtig, orma sig, ormlik

2. (mytologi, mindre brukligt) drake, serpentinskt drakväsen

   Användning: Främst i sammansättningar och i viss utsträckning poesi samt skaldediktning etc.

   Hyponymer: lindorm, sjöorm

   Etymologi: Av fornsvenska ormber, av fornnordiska ormr i betydelsen drake, av äldre diffust ursprung. Kognat med fornengelska wyrm, engelska worm och tyska Wurm med mera i betydelsen serpentinsk eller germansk drake och dito. Jämför med ordet drake, ursprungligen av klassisk grekiska δράκων (drákōn, “stor orm, pytonorm, ormdrake och dito”), även franskans guivre och vouivre samt engelskans wyvern, härrörande latinska vīpera (“huggorm, giftorm”).

orm

1. orm

   Användning: Särskilt om inhemska (norska) arter.

• slange