Användare:Bothnia/Tangdynastin

Tang, kinesisk Dynasti 618—906. Efter en af de sædvanlige, ofte flerhundredaarige Opløsningstider i Kinas Historie, hvor Nord- og Sydkina, som efter Mantshudynastiets Fald 1911, dannede hver sit Samfund, lykkedes det en kinesisk Feltherre atter at forene Norden og Syden og grundlægge et nyt nationalt Dynasti Sui (581—617). Dynastiets Stifter var tillige dets eneste betydelige Hersker. Allerede hans Søn blev styrtet af en Statholder, og denne blev under Navnet Kao-Tsu (618—626) Grundlæggeren af et nyt nationalt Dynasti. Under dette oplever Kina en lignende Blomstring som paa Han-Dynastiets Tid. Genforeningen af hele Riget under et nationalt Kejserhus var en Sejr for den kinesiske Kulturs indre Kraft og Udviklingsevne. Kinas snart 3000-aarige Historie er som et endeløst Drama med en stadig Kamp mellem den nationale Kultur og de fremmede Erobrere. De mange tatariske Erobrerstammer i Nordkina blev lidt efter lidt overvundne af de besejrede. Kineserne sejrede i Længden ved deres aandelige Overlegenhed, deres statsdannende Evner og den uimodstaaelige Kraft, hvormed de til alle Tider har formaaet at drage de omboende Folk ind i deres Kulturs Tryllekreds. Deri bestod Kinas Overlegenhed i Sammenligning med Romerriget, at det uden selv at lade sig paavirke kunde optage saa mange barbariske Bestanddele i sig og præge dem med sin egen Kultur.

Med T.-Dynastiet blev Kina atter sig selv som sluttet Statssamfund, og den gamle Udvidelsespolitik mod Vest toges op med fornyet Kraft. De kinesiske Hære gennemvandrede atter Turkestan og overskred Pamirs Højsletter. Over Centralasien hen til det kaspiske Hav udstrakte Tai-Tsung (627—49) sin Magt, endog i Khorasan (Nordøstpersien) og Nepal indsattes kinesiske Vasaller; 643 sendte den byzantinske Kejser Theodosios et Gesandtskab til det kinesiske Kejserhof.

Den genvakte politiske Forbindelse med Vestasien gav ogsaa Handelen nyt Liv. Ligesom i Han-Tiden drog atter de kinesiske Karavaner ad den gamle Handelsvej gennem Centralasien og bragte den kostbare Silke og andre Produkter frem til det vestasiatiske Marked. Det sassanidiske Persien var her afløst af Arabernes Verdensrige, hvis brogede Sammensætning og livlige indre Samkvem gav Stødet til en virkelig Verdenshandel. De arabiske og persiske Købmænd nøjedes ikke med Karavanhandelen over Land, men optog energisk den af Kineserne allerede tidligere indledede direkte Forbindelse ad Søvejen. Araberne erobrede helt Søfarten og fortrængte de kinesiske Djunker fra det indiske Hav. Flere Steder i Kina slog Araberne sig ned og grundlagde Handelsfaktorier, navnlig i Kanton, der blev en Hovedplads for deres Handel. Fortællingerne i »Tusind og een Nat« om Sindbad Søfareren afspejler disse dristige Søfarter i de indiske og østasiatiske Vande. Paa de arabiske Varer, der indførtes i Kina, lagdes en Told paa 30 %. Flere betydningsfulde kinesiske Opfindelser bragtes i denne Tid af Araberne til Vesterlandenes Kendskab. Saaledes Papirfabrikationen, der længe bevaredes som en Hemmelighed, indtil Kunsten c. 750 bragtes til Samarkand af kinesiske Krigsfanger og derfra af Araberne førtes videre til Europa. Ogsaa Porcelænet, der rimeligvis er en Opfindelse fra T.-Dynastiets Tid, begyndte nu at finde Vej til de muhammedanske Lande og derfra til Vesten.

Med de mange arabiske Købmænd vandt ogsaa Islam Udbredelse i Kina. I Kanton byggedes tidlig en Moske og senere ogsaa i Singanfu og andre Byer. Endnu tæller Islam c. 30 Millioner Bekendere i Kina, særlig i Nordvestprovinserne og i Jynnan. Langt mindre Indflydelse fik Kristendommen, der ved syrisk-nestorianske Missionærer bragtes til Kejserhoffet i Singanfu. Nestorianerne vandt dog ikke mange Tilhængere, og i 13. Aarhundrede forsvinder de helt. I Nærheden af Singanfu staar endnu en Mindesten fra Aaret 781 med en Beretning om Nestorianernes Komme til Kina. Fremfor alt bredte dog Buddhismen sig stedse mere i Kina. Netop i denne Tid førtes den egentlige Hovedkamp mellem Buddhisme og Kungfutsianisme, hvorunder den første naaede frem til Ligeberettigelse, men ikke uden at forsimples af Folketroen, hvis utallige Aander og anden Overtro vandt Indpas i den. Endnu i 8. og 9. Aarhundrede fandt dog stærke Forfølgelser Sted, hvorved talrige buddhistiske Klostre ødelagdes. Indtil Slutningen af 7. Aarhundrede vedligeholdt kinesiske Munke Forbindelsen med Indien, men med Buddhismens Uddøen dér ophørte Pilegrimsrejserne. Den berømteste Pilegrim fra denne Tid er Hiuen-Tsang (s. d.), der har givet en lærerig Skildring af sin Rejse (629—45).

Ikke blot politisk, ogsaa kulturelt, er T.-Tiden Kinas anden klassiske Periode. Digtning, navnlig Lyrik, og Kunst naar en Højde som ikke før. I Maleri og Billedhuggerkunst gør den buddhistisk-indiske Indflydelse sig stærkt gældende. De aandeligt uddannede, Eksaminernes og Kungfutsianismens Mænd, blev Folkets fornemste Klasse og vandt den Førerstilling, de siden da har forstaaet at hævde. Hanlin-Akademiet, der giver den højeste litterære Grad, grundedes af Kejser Hsuan-Tsung (713—756), og i alle Rigets Byer oprettedes Kungfutsetempler, hvor der endnu ved bestemte Lejligheder bringes ham officielle Ofre. Bogtrykkerkunsten opfandtes ogsaa paa denne Tid, dog kun Trætryk med faste Bogstaver, skaarne i Træplader, og de første trykte Udgaver af de klassiske Bøger fremkom i Begyndelsen af det 10. Aarhundrede.

Det 7.—8. Aarhundredes Kina var et af Jordens første Riger i Ælde, Magt og Kultur. Vestasiens gamle Stater og Romerriget var forlængst sunkne i Grus, kun Byzans og Kalifatet kan stilles ved Siden af det, medens Europa er ved at træde ind i Middelalderens mørkeste Aarhundrede. I denne Tids Kina finder den Kulturblanding Sted, der præger Perioderne Han og T. i Modsætning til senere Tiders Væren sig selv nok. Med alle Nabolande finder en livlig Kulturveksling Sted. Korea, Japan og Indo-Kina optager som noget selvfølgeligt det himmelske Riges Statsstyre, Sæder og Skikke i rigeste Maal. Byzans og Persien sender Gesandtskaber, og over Centralasien og Thibet, hvor paa denne Tid Lamaismen grundlægges, søger Kina stadig Forbindelse med Buddhismens hellige Hjemland Indien.

Mod Slutningen af T.-Tiden svækkes Dynastiets Magt, og enkelte Provinser gør sig uafhængige. Men udefra truede endnu større Farer fra de altid byttelystne mongolske Folk. T.-Tiden igennem havde de holdt sig forholdsvis rolige, i alt Fald havde det 7. og 8. Aarhundredes uiguriske og tyrkiske Riger ikke formaaet at gøre større Skade. Men efter T.-Dynastiets Fald bliver Kina atter oversvømmet af Barbarerne, og i det følgende Tidsrum gennemhærgede Mongolerne det halve Asien og Østeuropa Aarhundreder igennem til ubodelig Skade for al Kultur. (Litt.: Williams, The Middle Kingdom, 2 Bind [1899]; Heinrich Hermann, »Chinesische Geschichte« [1912]; Wilh. Schüler, »Abriss der neueren Gesch. Chinas« [1912]; »Gyldendal’s illustrerede Verdenshistorie«, Bind II [1919]). F. de F.

Tangdynastin
唐 (kinesiska)
← 618–907 →
Huvudstad
Språk	medeltidskinesiska
Bildades	618
Upphörde	907

Kinas historia – tidsaxel
Förhistorisk tid
Xiadynastin 2070–1600 f.Kr.
Shangdynastin 1600–1046 f.Kr.
Zhoudynastin 1046–256 f.Kr.
Västra Zhoudynastin 1046–771 f.Kr.
Östra Zhoudynastin 770–256 f.Kr.
Vår- och höstperioden 770–481 f.Kr.
De stridande staterna 403–221 f.Kr.
Qindynastin 221 f.Kr.–206 f.Kr.
Västra Handynastin 206 f.Kr.–24 e.Kr.
Wang Mangs interregnum (Xin) 9–23 e.Kr.
Östra Handynastin 25–220
De tre kungadömena 220–280
Jindynastin 265–420
De sexton kungadömena 304–439
De sydliga och nordliga dynastierna 420–589
Suidynastin 581–618
Tangdynastin 618–907
Wu Zhaos interregnum (Zhoudynastin) 690–705
De fem dynastierna och De tio rikena 902–979
Songdynastin 960–1279
Liaodynastin 907–1125
Jindynastin 1115–1234
Västra Xia 1038–1227
Yuandynastin 1271–1368
Mingdynastin 1368–1644
Shundynastin 1644–1645
Qingdynastin 1644–1911
Republiken Kina 1912–1949
Folkrepubliken Kina 1949–
Republiken Kina (Taiwan) 1949–
redigera

Tangdynastin (唐朝) var en av de mäktigaste dynastierna i Kina som regerade mellan 618-907. Kina blomstrade såväl ekonomiskt som kulturellt tack vare stort utbyte med och påverkan från andra länder. Den s.k. Pax Sinica (latin: 'kinesiska freden') gjorde det möjligt att utnyttja sidenvägens till sin full utsträckning. Kvinnor anses också ha haft mer rättigheter under Tangdynastin än någon senare kinesisk dynasti och det var även under denna period som Kinas enda kejsarinna, Wu Zetian, regerade.

Dynastins förste kejsare var Li Yuan, också känd under sitt postuma namn Gao Zu (618–626). Han skapade ett stabilt Kina. Kina fortsatte vara stabilt även under sonen Li Shimins styre, mer känd som kejsar Taizong (626–649). Kejsar Taizong hade en stark vilja att expandera Kina och göra Tangdynastin till den största i Kinas historia. Trots varningar från sina ministrar valde Taizong att utvidga landet, vilket skedde relativt fredligt och ledde till kontroll över viktiga handelsvägar. Detta i sin tur ökade handeln och det kulturella utbytet. Taizong var väldigt öppen för nya kulturer och religioner och var bland annat den ledare som avskaffade lagen om förhindrande av Buddhismens spridning.

Idag brukar kineserna hänvisa till Tangdynastin som den bästa tiden i kinesisk historia för stark kulturell utveckling. Denna berodde allra främst på viljan att ta till sig andra kulturer. Tangdynastin är känd för sin stora handel med länder västerut. Under denna tid hade sidenvägen sin allra största period, vilket möjliggjordes av den stabilitet som rådde i Kina. Invånarna var mätta och hotet från de så kallade barbarländerna var mindre. Sidenvägen började i Chang'an i Kina och bestod av tre huvudsakliga vägar mot väst. Många nya varor fördes in till Kina, bland annat ovanliga växter, mediciner och kryddor. Vitlök, senap och ärtor var bara några av produkterna som infördes och utländsk mat blev väldigt populär. Denna stora handel satte stor press på Kinas egna varor.

Maten var en av de stora kulturella produkterna av Tangdynastin. Man tog till sig nya matlagningskonster från andra länder, nya kryddor och smaker från delar som man hade kommit in i genom sina erövringar. I Kina hade man sedan länge odlat hirs vid gula floden och längre söderut var ris basfödan. Bambuskott växte överallt i Kina under Tang, men de sydliga sades vara de allra godaste. Man påstår även att kinesisk mat lär ha varit relativt ointressant fram till 700-talet då det blev mer likt det vi ser i det kinesiska köket idag tack vare utbyte med Indien.

Tangdynastin kom att föra med sig uppfinningar som har präglat eftervärlden, till exempel porslin som följde på upptäckten av vit lera på 600–700-talet. Leran består av en viss typ av granit som innehöll kvarts och fältspat. På 1300-talet kom porslinet att föras västerut via sidenvägen. En annan uppfinning av stort värde var blocktryck. En uppfinning som var menat som ett livselixir kom dock paradoxalt att bli en av de mest förödande substanser världen har sett, nämligen krutet.

Många utlänningar kom till Kina bara för att sälja sina varor och sedan åka hem igen, men det starka utbytet kulturellt gjorde även att många gjorde Kina till sitt hemland. Utlänningarna levde visserligen i speciella kvarter i städerna, men det var tillåtet för dem att gifta sig med kineser. En man fick dock inte ta med sin kinesiska fru tillbaka till hemlandet.

Även poesin blomstrade. Den vanligaste formen var en reglerad 8-radig vers med 5 eller 7 tecken på varje rad. Många av de mest kända poeterna levde mot slutet av Tangdynastin då oroligheter började råda. Några av poeterna, så kallade vildmarkspoeter, var ämbetsmän som blev förflyttade till gränslanden i norra Kina samtidigt som centrum lades allt längre söderut då de styrande lockades av det behagliga klimatet. En av dessa vildmarkspoeter var Cen Shen (715-770) som hade en lång tjänst vid gränsen. Liksom andra gränsämbetsmän försökte han bli befordrad för att få flytta ifrån gränsen. Hans poesi är, liksom andra gränspoeters, fyllt av kinesiska uttryck för ensamhet och beskriver hemlängtan genom att förklarara avsaknaden av sådant som anses som typiskt kinesiskt landskap, till exempel att bergen inte är gröna.

Under den här perioden utvecklades även nya sätt att skriva, såsom att skriva fiktion. Tangsagor var gärna korta och handlade ofta om en examinationskandidat som blev kär. De flesta sagorna slutade lyckligt. Tangdynastin är en gyllene ålder även för annan konst som musik, målning och skulpturer. Buddhismens spridning ligger till stor grund för många konstformer och även till den stora toleransen emot andra kulturer. Man börjar smycka Buddhistiska tempel i guld och silver och använde dessutom dessa vackra metaller för att göra bland annat kronor och serviser. Att konstnärer börjar måla landskap har däremot en trolig grund i Daoismen

Man kallar gärna människorna i Tang för ett civiliserat folk då de hade en blomstrande kultur. De hade även mycket bra hygien och skydde lukten av de barbariska folken från väst. Denna äckliga lukt blev nästan synonym med utlänningarnas dumhet. I kontrast till detta kan man ändå se att kannibalism var accepterat i Tang, inte bara i nödsituationer utan också att äta kött från förrädare och barbarer.^[1]

På Tangdynastins kulturblomstring följde även utbildning. De statligt styrande under Tang uppmuntrade examinationssystemet för att få fram dugliga tjänstemän. Nästan varje år skickades kandidater till huvudstaden för att göra prov och staten sponsrade såväl kläder som boende för dem. Trots alla fördelar kandidaterna fick var det bara drygt 10 personer som examinerades varje år. Till följd av dessa prov uppkom även skolor som förberedde studenterna inför proven. Flera av skolorna var tillgängliga även för söner till vanliga medborgare, som dock inte kunde hoppas på att stiga väldigt högt i rang.

Det fanns inte enbart statliga skolor under Tang. Liksom tidigare kunde man utbilda sig i buddhisttemplen. Män i eliten skulle både lära sig de konfucianska texterna och vara skickliga i poesi. En del av examinationsprovet var att skriva en egen dikt eftersom det ansågs omöjligt att fuska i.

Under kejsar Xuanzong (712–756) nådde Tangkina toppen av sin blomstring. År 751 led dock kineserna ett nederlag mot araberna i slaget vid Talas och förlorade kontrollen över stora områden i väster, inkluderande många rika städer längs sidenvägen. Dess utgångspunkt huvudstaden Chang'an antas ha varit världens största stad vid denna tid.

År 755 gjorde guvernören An Lushan uppror mot staten. An Lushan ledde en styrka på 150 000 man söderut. Trots rapporter om styrkans rörelse vägrade kejsare Xuanzong att tro på rapporterna. I början av 756 korsade An Lushans trupper Gula floden och intog flera städer, däribland Luoyang där An Lushan utropade sig till kejsare. När An Lushans trupper intog Tongguan (porten till huvudstaden) flydde kejsare Xuanzong med sina konkubiner, rådgivare och den kejserliga armen. Till slut vägrade soldaterna att fly längre såvida inte kejsaren dömde konkubinen Yang Guifei (Yang Yuhuan) och hennes kusin Yang Guozhong (som var premiärminister) till döden. Orsaken var att soldaterna var övertygade om att Yang-familjen låg bakom An Lushans uppror. Kejsaren vågade inte gå emot sina trupper och Yang Guifei hängdes och Yang Guozhong halshöggs. Xuanzongs son Li Heng utnämnde sig till kejsare och tog namnet SuZong. Huvudstaden Chang'an har då intagits av rebellerna år 756. Året därpå mördades An Lushan av sin son An Qingxu som utropar sig själv till kejsare. Samma år förlorar An Qingxu Chang'an till kejsare SuZong, tack vare stor hjälp från general Guo Ziyi.

Under tiden Tangdynastin lidit av upproret hade Tibet blivit starkare, vilket ledde fram till en invasion och belägring av Chang'an. Rykten om att generalen Guo Ziyi är på väg med en stor styrka leder till att den tibetanska armen bryter belägringen och deserterar.

När kejsar Xianzong av Tang mördas av en av sina eunucker år 820, ser vi början på slutet för Tang-dynastin. Sju av de åtta kommande kejsarna kom till makten tack vare eunuckernas stöd. Under perioden skakar flera bondeuppror och maktkamper landet. Slutligen, år 907, utropar sig Zhu Wen till kejsare av Liangdynastin, som är en del av perioden De fem dynastierna och De tio rikena.

• Bai Shouyi, "An outline History of China" Foregin Languages Press, Beijing 2002
• Benn, "Daily Life in Traditional China: The Tang Dynasty", 2001
• Twitchett, Fairbanks, "A Cambridge History Of China, Vol. 3", 1979
• Ebrey, Walthall, Palais, "East Asia (Culture, Social, and Political History)", 2006
• Lovell, "Den stora muren", 2006
• Cohen, "East Asia at the Center", 2000

{{Commons|Tang Dynasty}} [[Kategori:Kinas historia]] [[Kategori:Wikipedia:Basartiklar]] [[Kategori:Asien under 600-talet]] [[Kategori:Asien under 700-talet]] [[Kategori:Asien under 800-talet]] [[Kategori:Asien under 900-talet]] [[Kategori:WP:Projekt Kina]] {{Link FA|en}} {{Link FA|ja}} {{Link GA|uk}} {{salmonsens|http://runeberg.org/salmonsen/2/23/0078.html}}